Nej nu är jag less på den nyktra vägen.
Vad gör jag? Jo jag ligger hemma i sängen och ska sova.
Vad gör mina kollegor?
Jo de är hemma hos en och äter dumplings och har det trevligt.
Var det nån som ens frågade om jag ville vara med?
Nej.
Är det värt att vara så utanför bara för att klara en utmaning?
Jag står utanför i regnet och kollar på när andra har kul. När andra umgås.
När jag var på väg hem ville jag bara köpa en stoooor påse godis och bli rödvinsfull.
Jag vet faktiskt inte hur länge jag kommer palla detta.
Det är 45 dagar kvar och efter de dagarna kommer jag vara helt ensam. Och ha 15 katter.
Typ så känns det.
Eller är jag bara överkänslig?
Borde jag tränga mig på och kräva att få hänga på?
Men det är inte jag..
Idag ville de att jag skulle stänga så de fick åka tidigare till den trevliga kvällen som väntade.
Jag blev ledsen, tyst, deppig, gick av när jag skulle och åkte hem.
Självförtroendet får sig en törn. Jag kanske inte är så ball som jag tror.
Så kommer man till SATS. Till träningen. Man kommer hem och där är jag ganska ball.
Jag försöker ta mig till den känslan när jag inte passar in.
Där mina pojkar och jag spinnar och combatar och bara har kul.
Där jag faktiskt mår som bäst.
Där människor inte får mig att tvivla på mig.
När jag gick av idag hade jag blivit fet igen.
Allt hade kommit tillbaka.
Ryggfettet. Magen. Låren. Jag var jättefet igen och det är jag fortfarande.
Vill/kan inte se mig i spegeln för just nu är jag den feta, fula som ingen vill vara med.
Men snart om bara några timmar.. Då. Då är jag ball igen! Då är det spinning med först Moa och sen Andréas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar