Leta i den här bloggen

söndag 29 december 2019

Min mörka själ

Snart är det ett nytt år. En nystart för många.
För mig kommer det bli en kamp att komma ur det mörker jag befinner mig i just nu.
Aset jag levde med blev tillsammans med en sk vän till mig och det var den knuffen jag behövde för att allt skulle bli mörkt.
Missförstå mig rätt, jag vill inte ha någon av dem tillbaka. Men deras svek gör så ont i min själ att jag ibland inte kan andas. Ofta vill jag bara försvinna. In i den sköna evigheten..
För jag vet inte om jag orkar ta mig upp igen.

Han sa att han älskade mig och hon ville vara min vän. Varför försöka bli vän med den vars sambo man ligger med?
Och varför fortsatte han ljuga när han hade chansen att vara ärlig?
Hur kunde jag vara så lite värd i deras liv att de tyckte jag förtjänade detta?
Ingen förtjänar att bli behandlad så här.

Jag har oxå gjort mina misstag i livet. Men jag har aldrig aldrig behandlat någon på det här sättet.

Jag mår just nu skit. Jag är och krälar på botten av en bajstank. Jag ser inte mitt eget värde och jag har faktiskt ingen lust att fortsätta.
De två har visat precis hur lite mitt liv är värt för de vet båda två hur suicid jag har varit och kan bli men ändå är deras sk kärlek viktigare. Deras vidriga svek är viktigare att visa upp.
Jag vet att jag ältar. Men jag måste få det ur mig. Det äter upp mig.

Den 1a januari ska jag försöka mig på ett runstreak på en månad. Förhoppningsvis kommer endorfinderna att få upp mig i humör. Och så ska jag ringa psyk i Uppsala. För gör jag inte det kommer de två asen ha tagit livet av mig. För de är på god väg.

Jag har 6 underbara hundar som behöver mig och hade det inte varit för dem så hade jag varit död för länge sen. De behöver mig. Men i mina mörkaste stunder så tror jag inte ens att de behöver mig. Att de skulle må bättre utan mig. Så jag har börjat på en lista på var de ska vara om jag nu inte överlever.

Min blogg heter Min kropp min själ och jag. Och just nu måste jag jobba på ett få min själ ur det här mörkret så mycket kommer nog att handla om mitt mörker just nu.

Varför är jag så här ärlig i en blogg på nätet?
För att det finns fler än jag som kämpar med psykisk ohälsa och mörka tankar.
Jag vill visa att DU inte är ensam. Man känner sig som den mest ensamma på jorden. Typ som att någon satt en på månen och lämnat en där.
Och så har jag nog känt mig hela mitt liv.
Jag har längtat efter döden så länge jag kan minnas och är inte rädd för att dö.

Och det de två dementorerna i Katrineholm har visat mig är att jag och mitt liv är precis så värdelöst som jag trott. Skulle jag dö så skulle det vara de som är mina bödlar. Det är de som fått ner mig där jag är nu.

Jag har vänner som säger att jag är värdefull. Jag har en pojkvän som säger att han älskar mig.
Men handling säger mer än ord..

Så just nu är jag jävligt sjuk i min depression.
Jag hoppas att om ett år så är texten gladare och kroppen 30 kg lättare.

Over and out

söndag 27 oktober 2019

Linnéa 2.0

Nu har jag funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra.
Ska jag börja en ny blogg eller fortsätta här?
Så jag fortsätter här. Fast startar om.

Jag har varit sjuk i en depression i flera år. Haft sjuk ångest. Och jag har under de åren gått upp ca 30 kg.
För några veckor sen fick jag ett mess där min nu ex sambo gjorde slut. Visst, jag frågade om det var ngt fel men efter 5.5 år så tycker jag att en man på 50+ kanske inte skulle göra slut på det sättet.
Efter det fick jag reda på en massa och fler och fler berättade historier som jag nog faktiskt visste innerst inne.
Alla som känner mig och oss sa att jag nog nu kommer bli frisk för att det är han med sitt beteende som gjort mig sjuk. Min ångest kom mycket ifrån att jag aldrig kunde göra honom nöjd.
Inget jag gjorde fick honom att vilja prata med mig eller vara med mig eller ta i mig.
Och ju mer han inte ville vara med mig desto mer sökte jag bekräftelse från honom.
Jag har under alla år sagt att jag vill gå ner i vikt för min skull men jag tror faktiskt att jag ville det för att jag trodde att han tyckte jag var äcklig när jag blivit så fet.

Nu har jag flyttat. Jag har mycket att bearbeta för mitt psyke är helt paj. Jag har aldrig sett mig så ful som jag gör nu. Jag kan inte ta en selfie för bilden jag ser är vedervärdig. Förr har jag använt sex som självskada men nu tror jag att alla tycker jag är så ful att ingen ens vill ligga med mig ens för att utnyttja mig.
Hur jävla sjukt är det?
En vän till honom sa åt mig att prata med en kvinna som jobbar med våld i nära relationer. Min samtalskontakt sa att det är bra att jag kontaktat dem.
Jag har svårt att se vad som har hänt eller så vill jag inte acceptera det.

Att säga att man ska gå vid första slaget är enkelt. Men när ens gränser blir för flyttade utan att man märker det är en annan sak. Jag är inte en sån kvinna. Jag är ju stark. Jag är ju självständig.
Men när mannen man levt med är notoriskt otrogen så kan man inte vinna.
Den enda som kan förändra är han. Men eftersom jag inte var den första och säkert inte kommer vara den sista han bedrar så får jag anta att mitt liv inte är värt att respekteras i hans ögon. En otrogen man är en egoistisk man. Han sätter sina egna behov framför sin partners.

Så nu måste jag styra om mitt huvud och sätta mina och mina hundars behov först.
Jag måste lära mig äta som jag ska. Sova ordentligt. Träna.
Börja om helt enkelt.
Mitt förflutna spökar och jag drömmer mardrömmar om vårat förhållande. Om honom.
Jag hatar min kropp. Jag hatar mitt utseende. Jag skäms för hur jag ser ut och att jag är så vidrig att man väljer att ligga med andra istället för mig.
Det måste jag ändra på.
Jag måste hitta kärleken till mig.
För jag kommer inte komma någonstans om jag inte gör det av kärlek till mig.

Omstart för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Men nu är det inte bara vikten som ska fixas utan min syn på mig.

Over and out.

söndag 7 juli 2019

Trött dator

Tja Bloggen!

Min älskade Legolas tyckte det var en bra idé att fukta min dator så mitt skrivande blev abrupt avbrutet.
Jag kämpar på men har börjat med ett nytt självskadebeteende. Jag förstör allt. Jag äter ganska bra, har haft mina problem med att äta. När jag har ångest så mår jag illa och får ofta bara i mig frukost mat. Det är gött men tränar man så behöver kroppen mat.
Det jag gör är att jag äter godis, chips, salta kex mm mm för att förstöra. Varför? För att jag inte tycker att jag förtjänar att gå ner. Jag är inte värd att nå mitt mål.
Så nu är planen att börja med afrimationer. Jag har en fin rosa bok som jag ska skriva i för att min hjärna ska fatta att jag faktiskt duger.
Det kommer bli obekvämt men förändring är obekvämt.
I morses var jag och poddarna ute och sprang. Asgött! Och ikväll blir det spinning. Varför ta det lugnt?

Det är gött att jag fick igång datorn igen. Nu känns det lite som att jag kan utmana mig lite mer och faktiskt göra det jag måste.

Kramisbanais!

lördag 20 april 2019

Ändrade planer

När jag planerar mina träningsdagar så gör jag det som innan jag blev sjuk. Vilket gör att jag alltid blir påmind om hur mycket jag inte orkar nu.
Som idag. Jag ville köra en morgonjogg med grisarna för att sen köra pump.
Och detta hade kunnat funka om... om inte Legolas kom på att han ville ut mitt i natten vilket gjorde att jag inte vaknade som jag ville och då sprang jag inte så tidigt som jag ville och kunde då inte äta frulle mellan pump och jogg.
Så jag valde att äta frulle. Jag är så dålig på att äta att det är bäst för mig om jag väljer maten framför joggen. Den kan jag ju ändå ta när som helst.
Så nu blev det frulle, mer kaffe och bloggande. Och 10.30 väntar 55 min body pump.
Jag tror det kommer vara för varmt för hundarna att springa på dagen så jag får se om det blir promenad eller en kvällsjogg.
Fatta spännande!!!!

För att spä på motivationen så kollar jag på säsong 4 av Biggest Loser USA. Jag älskar Jillian Michaels. Alltså verkligen älskar henne. Och Bob Harper. Men mest Jill.
Jag hade älskat att bli tränad av henne. Hade nog hatat henne och svurit och gnällt men ändå älskat det. Gristräning är ju bland det bästa som  finns. Tyvärr så funkar det inte allt med min ångest vilket oxå är en påminnelse om hur annorlunda jag blivit sen jag blev sjuk. Men jag vägrar ge mig.

Over and out!

fredag 19 april 2019

Tankar om mobbing

Idag är det långfredag.
Jag snart åka och träna. 60 min tabata BOOM!
Och sen blir det långpromenad med grisarna.

Min plan var ju att väga mig varje dag, men mitt minne läcker som ett såll så det har jag glömt haha!
Den ggn jag kom ihåg det hade jag gått från 105.4 till 103 så jag är nöjd.
Jag trodde AAAAALDRIG att jag skulle väga så här mycket. Första ggn jag vägde in mig på vv för 19 år sen så låg jag på 86,4 och det var fruktansvärt. Att vara så här stor nu är en mardröm.
Förr så hade jag inte ens tänkt på att skriva ut min vikt men man kan inte ändra det man inte erkänner. Och jag tänker inte låta en siffra bestämma om jag är en bra eller dålig människa. Jag var mobbad som liten och då pratades det oxå mycket om vad man skulle väga. När jag gick i 4an vägde vi oss hos skolsyster och jag vägde 72 kg. Fick höra och förstå att det var en sjukt hög siffra och jag ville inte att någon skulle få veta.
Samma sak så ville aldrig någon bära mig som barn. Jag var alltid för tjock. För tung. Så nu om det är något som har med att man ska bära varandra så skyr jag det som pesten. För några år sen så hade Nordic Wellness ett pass där man skulle bära varandra, kommer inte ihåg vad det hette men jag ville så gärna gå på det men vågade inte för jag tyckte synd om den stackarn som skulle bli tvungen att bära mig.

Jag har mycket skam när det kommer till min storlek och min vikt. Allt kommer från barndomen.
"Smal och vacker" hette det. Jag försöker acceptera hur jag ser ut nu men mobbarna, både barn och vuxna lever kvar i mitt huvud och slår ner mig till fotknölarna. Helt sjukt. Jag är 40 och ändå är det så levande. Ångesten för att gå förbi grupper med killar. Jag hör hur glåporden haglar. Jag känner hur jag blir jagad och måste springa för att komma undan men att min barnkropp inte orkar.

Så jag hoppas att om jag skriver ner min vikt som inte definierar mig som människa så kanske jag kan acceptera min nuvarande storlek.

Nu ska jag ta mig ur ältandeträsket, dricka upp mitt kaffe och bege mig till bästa stället i stan, World Class Katrineholm!

Over and out!

lördag 13 april 2019

I´m baaaaack!

Det är konstigt men ändå vant att skriva här..
Jag har varit sjukskriven för depression i tre år och har gått upp ca 25 kg.
Jag känner inte igen min kropp och alla försök eller utmaningar att gå ner har gått åt helvete.
Det är svårt att acceptera hur mycket som förändras när psyket inte mår bra. Och det är ännu svårare att acceptera den nya, stora, tunga kroppen. Jag svettas på konstiga ställen, har svårt att nå vissa ställen. Det är helt enkelt inte lätt att vara så här stor.
Men jag vägrar ge upp och jag vägrar se ut så här.

Veckan som gick skulle vara min nystart. Men när 4 av 7 hundar har magsjuka och jag är ute 2 ggr/ natt och sen jobbar för att komma hem och gå ut minst 4 ggr på dagen så blir dygnet så konstigt och jag väljer att sova istället för att fokusera på maten.
Så jag har ätit för lite. Tränat för lite och varit helt slut.
Men nu får jag ta igen det veckan som kommer.
Det kommer bli daglig vägning och jag kommer vara Hitler med min mat.

Min depression har gett mig en ätstörning. Inte så att jag svälter eller hetsäter utan att jag hoppar över mat. Och ibland för att orka så får jag stoppa i mig socker vilket är sååååå fel.
Min första läkare sa åt mig att jag inte får lyssna på kroppens hungersignaler eftersom jag inte har dem. Och det är sant. Jag känner ofta inte att jag är hungrig. Och ibland när jag äter så mår jag illa. Det kan komma när som helst. Mitt under en måltid eller när jag lagar mat. Det kan vara när jag äter saker jag älskar. Ibland kan tanken på Ben & Jerrys få mig att vilja spy. Äter jag godis så får jag ibland lägga undan det för att jag mår illa. En bit lax eller kyckling kan växa i munnen och jag måste spotta. Så det här med maten är ett problem.

Imorgon ska jag laga 3 eller 4 rätter som ska ätas och finnas så att jag bara behöver värma och inte tänka.Jag följer Viktväktarna och mest för att jag ska äta och inte för att gå ner även om det kommer bli en välkommen bieffekt.
Jag måste komma igång med löpningen ordentligt oxå för den är bra för min mentala hälsa plus att den kommer få mig att både äta bättre och gå ner.

Varför vill jag gå ner?

För att jag vill ha mina gamla kläder. Jag har ett par assnygga, rosa jeans som bara väntar på att få bli uppackade. Sen så mår knän och leder bättre av att springa med en lättare kropp.
Jag vill se ut som vanligt helt enkelt och slippa ha bröst på ryggen.

Let´s fuckin do this!