Ändrade planer

När jag planerar mina träningsdagar så gör jag det som innan jag blev sjuk. Vilket gör att jag alltid blir påmind om hur mycket jag inte orkar nu.
Som idag. Jag ville köra en morgonjogg med grisarna för att sen köra pump.
Och detta hade kunnat funka om... om inte Legolas kom på att han ville ut mitt i natten vilket gjorde att jag inte vaknade som jag ville och då sprang jag inte så tidigt som jag ville och kunde då inte äta frulle mellan pump och jogg.
Så jag valde att äta frulle. Jag är så dålig på att äta att det är bäst för mig om jag väljer maten framför joggen. Den kan jag ju ändå ta när som helst.
Så nu blev det frulle, mer kaffe och bloggande. Och 10.30 väntar 55 min body pump.
Jag tror det kommer vara för varmt för hundarna att springa på dagen så jag får se om det blir promenad eller en kvällsjogg.
Fatta spännande!!!!

För att spä på motivationen så kollar jag på säsong 4 av Biggest Loser USA. Jag älskar Jillian Michaels. Alltså verkligen älskar henne. Och Bob Harper. Men mest Jill.
Jag hade älskat att bli tränad av henne. Hade nog hatat henne och svurit och gnällt men ändå älskat det. Gristräning är ju bland det bästa som  finns. Tyvärr så funkar det inte allt med min ångest vilket oxå är en påminnelse om hur annorlunda jag blivit sen jag blev sjuk. Men jag vägrar ge mig.

Over and out!

Tankar om mobbing

Idag är det långfredag.
Jag snart åka och träna. 60 min tabata BOOM!
Och sen blir det långpromenad med grisarna.

Min plan var ju att väga mig varje dag, men mitt minne läcker som ett såll så det har jag glömt haha!
Den ggn jag kom ihåg det hade jag gått från 105.4 till 103 så jag är nöjd.
Jag trodde AAAAALDRIG att jag skulle väga så här mycket. Första ggn jag vägde in mig på vv för 19 år sen så låg jag på 86,4 och det var fruktansvärt. Att vara så här stor nu är en mardröm.
Förr så hade jag inte ens tänkt på att skriva ut min vikt men man kan inte ändra det man inte erkänner. Och jag tänker inte låta en siffra bestämma om jag är en bra eller dålig människa. Jag var mobbad som liten och då pratades det oxå mycket om vad man skulle väga. När jag gick i 4an vägde vi oss hos skolsyster och jag vägde 72 kg. Fick höra och förstå att det var en sjukt hög siffra och jag ville inte att någon skulle få veta.
Samma sak så ville aldrig någon bära mig som barn. Jag var alltid för tjock. För tung. Så nu om det är något som har med att man ska bära varandra så skyr jag det som pesten. För några år sen så hade Nordic Wellness ett pass där man skulle bära varandra, kommer inte ihåg vad det hette men jag ville så gärna gå på det men vågade inte för jag tyckte synd om den stackarn som skulle bli tvungen att bära mig.

Jag har mycket skam när det kommer till min storlek och min vikt. Allt kommer från barndomen.
"Smal och vacker" hette det. Jag försöker acceptera hur jag ser ut nu men mobbarna, både barn och vuxna lever kvar i mitt huvud och slår ner mig till fotknölarna. Helt sjukt. Jag är 40 och ändå är det så levande. Ångesten för att gå förbi grupper med killar. Jag hör hur glåporden haglar. Jag känner hur jag blir jagad och måste springa för att komma undan men att min barnkropp inte orkar.

Så jag hoppas att om jag skriver ner min vikt som inte definierar mig som människa så kanske jag kan acceptera min nuvarande storlek.

Nu ska jag ta mig ur ältandeträsket, dricka upp mitt kaffe och bege mig till bästa stället i stan, World Class Katrineholm!

Over and out!