Ändrade planer

När jag planerar mina träningsdagar så gör jag det som innan jag blev sjuk. Vilket gör att jag alltid blir påmind om hur mycket jag inte orkar nu.
Som idag. Jag ville köra en morgonjogg med grisarna för att sen köra pump.
Och detta hade kunnat funka om... om inte Legolas kom på att han ville ut mitt i natten vilket gjorde att jag inte vaknade som jag ville och då sprang jag inte så tidigt som jag ville och kunde då inte äta frulle mellan pump och jogg.
Så jag valde att äta frulle. Jag är så dålig på att äta att det är bäst för mig om jag väljer maten framför joggen. Den kan jag ju ändå ta när som helst.
Så nu blev det frulle, mer kaffe och bloggande. Och 10.30 väntar 55 min body pump.
Jag tror det kommer vara för varmt för hundarna att springa på dagen så jag får se om det blir promenad eller en kvällsjogg.
Fatta spännande!!!!

För att spä på motivationen så kollar jag på säsong 4 av Biggest Loser USA. Jag älskar Jillian Michaels. Alltså verkligen älskar henne. Och Bob Harper. Men mest Jill.
Jag hade älskat att bli tränad av henne. Hade nog hatat henne och svurit och gnällt men ändå älskat det. Gristräning är ju bland det bästa som  finns. Tyvärr så funkar det inte allt med min ångest vilket oxå är en påminnelse om hur annorlunda jag blivit sen jag blev sjuk. Men jag vägrar ge mig.

Over and out!

Vågen går neråt..

Så. Dag två är avklarad. Men fan vad med mat jag måste äta. Ska jag trycka så här mycket får jag sluta träna som jag gör för detta är absurt..
Eller så är det bara så att jag inte är van vid att äta ordentligt alls just nu och då är allt bara mycket.
Något jag inte är så stolt över är att jag slarvar som faaan med mina piller. Det märks i humöret och jag glider ner i depressionen men jag glömmer dem! Jag är nog väldans omotiverad till det mesta nu ja förutom att gå ner men när jag inte mår bra brukar något på kroppen få uppmärksamhet. På ett eller annat sätt. Det kan vara håret som ryker eller blir färgat, kroppen som måste träna och sen spekas eller armar som får skärsår.
Jag har aldrig varit den som skär särskilt djupt men ibland känns kroppen som en tryckkokare och man måste släppa ut lite ångest. Speciellt när man inte får hjälp med den.
Jag har gått med min ångest sen i slutet eller ja säkert längre än det men jag har under hela min sjukdomstid inte fått något ångestdämpande.. Jag har jobbat själv med att klara av den. Att hantera den och det är fan inte lätt!

Något jag märker är att när jag dragit ner på pillrena så går jag ner. Vet inte om det beror på det eller vad men OM det är så kommer jag ju inte knapra just de tabletterna för att vara tjock gör mig oxå deppig.
Det viktiga är att vågen har hamnat under 80 strecket och weeeeee FAN VAD JAG HAR JOBBAT FÖR DET!!
Men nu är det sova. Vila är viktigt..
Over and out!

FitnessFighten dag 10!

Idag är den här. Dag 10. Dagen då jag ska mäta och väga och se vad som har hänt.
Kollade mig i spegeln och jag kunde inte se att något ändrats.
Men men det är väl bara att ta tag i saken och göra det. Just do it!
Det är ju faktiskt mina ledord.

Jag har funderat på en sak. Väldigt länge ville jag att en av mina egenskaper skulle vara att jag är envis. Jag trodde inte att jag var det men nu, efter denna våren med sjukdom och depp så visst fan är jag envis.
Jag har varit nära att ge upp på livet så många ggr och nej ALDRIG pga en man eller ja Cotten.
De som fått mig att fortsätta. Som varit mina respiratorer är främst Emma och Helena. Bättre systrar får man leta efter.
För när man inte hittar anledningar för att leva för sig själv, hur djupt man än letar då är det bra att ha mina bästaste.
Och nu har jag ännu en anledning. Min fina Dobby. Att vakna med honom vid min sida varje morgon är bland det bästa som finns.. När man kommer hem och möts av ren och skär glädje. Det finns inget som det.

Men min envishet har fått mig upp igen. Och min envishet ska ta bort alla dessa depressions kilon. Jag har lagt på mig 10 kg och hade ca 5 att gå ner innan så 15 kg ska bort.
Och det finns bara en sak att göra..