Kollade mig i spegeln och jag kunde inte se att något ändrats.
Men men det är väl bara att ta tag i saken och göra det. Just do it!
Det är ju faktiskt mina ledord.
Jag har funderat på en sak. Väldigt länge ville jag att en av mina egenskaper skulle vara att jag är envis. Jag trodde inte att jag var det men nu, efter denna våren med sjukdom och depp så visst fan är jag envis.
Jag har varit nära att ge upp på livet så många ggr och nej ALDRIG pga en man eller ja Cotten.
De som fått mig att fortsätta. Som varit mina respiratorer är främst Emma och Helena. Bättre systrar får man leta efter.
För när man inte hittar anledningar för att leva för sig själv, hur djupt man än letar då är det bra att ha mina bästaste.
Och nu har jag ännu en anledning. Min fina Dobby. Att vakna med honom vid min sida varje morgon är bland det bästa som finns.. När man kommer hem och möts av ren och skär glädje. Det finns inget som det.
Men min envishet har fått mig upp igen. Och min envishet ska ta bort alla dessa depressions kilon. Jag har lagt på mig 10 kg och hade ca 5 att gå ner innan så 15 kg ska bort.
Och det finns bara en sak att göra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar