Leta i den här bloggen

tisdag 7 juli 2020

Hetsätning

Det här inlägget har jag tänkt göra länge men inte riktigt hittat orden.
Det kan vara för att jag inte sett mig själv som en hetsätare. Eller mer kanske inte velat erkänna det.

Jag är en sån som oftast kan ha saker hemma utan att bli sugen. Men så kommer de där dagarna när man kan sluka allt och man blir aldrig nöjd.
De dagarna är här.
Jag tror att det beror mycket på att jag börjat runstreaka och är hungrigare än vanligt och ändå hoppat över måltider. När jag jobbar så äter jag frulle, lunch och middag. När jag är ledig så blir det oftast två mål om dagen.

Förra veckan var jag jätteduktig. Jag åt mina sp och tränade som jag skulle och gick ner till 94.2. Hur bra som helst.
Så kommer denna veckan. Jag vet inte varför det blev som det blev. Det kan vara min självskada som spökar. Eller att jag är rädd för att lyckas. Jag vet faktiskt inte.

I söndags köpte jag godis. Inte alls lika mycket som jag gjorde innan mina 100 dagar utan socker men ändå. Så kom måndagen. Jag hade tänkt vara lika duktig som förra veckan.
Men så hade jag några godisar kvar i påsen. De åkte ner. Så har jag gjort havrekakor, väääärldens godaste och vips så var några såna nere. Och bullar. Och salta pinnar.

Nu var det inga stora mängder jag tröck i mig. Utan det var mer känslan. Känslan att inte ha kontroll. Att inte kunna stå emot.
Och skammen efter.
Samma sak hände igår. Jag åt kakor, salta pinnar, chips. Fortfarande inga stora mängder men tillräckligt för att det skulle skada mitt psyke.

Jag är en självskadare. Jag skär mig. Jag har legat med män jag tycker är äckliga bara för att skada mig. Jag äter nog fel för att förstöra för mig.
För jag är inte värd att lyckas. Att älskas. Att må bra.
Det är bara att kolla på min förra relation för att se vad jag tycker om mig själv.
Han var otrogen. Ville aldrig göra saker med mig. Kunde vara borta hela dagar utan att säga något till mig. Han var otrogen om och om och om och om igen. Han tog aldrig i mig.

Och min ursäkt? Jag är ju så äcklig och vidrig och ful att det är klart han inte vill vara med mig. Han jag lever med nu är helt tvärtom. Han vill vara med mig hela tiden. Han vill ta på mig. Prata med mig. Hitta på saker. Och jag tycker det är så konstigt. jag är så ovan vid att vara bra nog att jag ibland försöker dra mig undan.
Inte ens min kropp avskräcker honom! Den kroppen jag hatar och äcklas över.

Att få ihop tankarna för att skriva ett inlägg om hetsätning är svårt.
Spec när jag inte är en sån som äter tills jag spyr. Jag äter tillräckligt mycket för att ha ätit över mina sp. Tillräckligt mycket för att förstöra min dag för att i mitt huvud så räcker det. För då har jag ju misslyckats. Så min hetsätning är både en ätstörning och en självskada.
När jag var yngre så spydde jag. Om jag så drack en kopp te över det jag skulle få i mig så spydde jag. Helt galet.

Hur ska jag vinna över hetsätningen?
Jag tar en dag i taget, Ibland en måltid i taget.
Jag försöker planera min mat, som idag så har jag kokat pasta för att ha till lunch och ikväll så blir det nog något med ris eller potatis.
Sen funderar jag på att öka på mina points. Är det så att jag är så hungrig att det driver mig till att äta utan kontroll så kanske jag ska äta mer. Ex köra på viktväktarnas blå program men att göra vissa saker noll som inte är noll.
För jag älskar VV och deras tänk passar mig som handen i handsken. Man kan äta allt men inte alltid. Jag måste bara göra om programmet så att det passar mig.
Och strunta i de blå plupparna.
Jag vill ju gärna ha blå dagar men skulle jag äta upp några av mina träningspoints så blir min dag inte blå vilket stör mig. Kanske ska jag helt enkelt släppa den kontrollen och låta mina dagar vara vita?
För att släppa lite av kontrollen är något jag måste jobba på.
Det är oxå en effekt av att ha levt med en man som bara ljuger. Jag måste ha kontroll över det jag kan kontrollera. Som mat, träning, hundarna.
Kanske ska jag ha en vecka där jag varje dag äter lite över mina sp? Hmmm bara jag skrev det fick jag ångest haha! Så ja det var nog en bra idé.

Jag kommer nog att återkomma till detta för det kommer ta tid att få bukt med men jag kände att jag var tvungen att få det ur mig.

Nu ska jag ta och vila ut mina sömntabletter. Min skötare på psyk har höjt min dos pga min ev PTSD. De ska göra att jagb får mer djupsömn men jag drömmer lika mycket nu som innan höjningen. Det jobbiga är att jag är sjukt trött.

Så. Over and out.

fredag 3 juli 2020

Dag 5 och hetsätning

Så. Dag fem.
Idag råkade det bli lite hetsätning. Jag hade slarvat som vanligt med lunchen. Var aaaaaashungrig och åt kanske 6 kakor. Sen lite salta pinnar. Sen lite nachochips. Och sen ville jag spy.
Vilket jag inte gjorde.
Men jag kände ändå pulsen rusa och skammen över att jag inte är bättre än så..
Sen så blev det en promenad på ca 90 min och sen, eftersom jag börjat en runstreak så sprang jag dag 3 på den. 2 km á 20 min. Jag glömde min bricanyl hemma så det fick ta den tid det tog. Det viktiga var att jag kom ut.

Vågen var ändå snäll mot mig. 1.2 kg ner vilket är hur skönt som helst. Jag vet att det mest är vatten men det är ju ändå minus.

Visst är det lite lustigt att när man får plus på vågen så tar man det alltid som att man gått upp i fett men när man går ner mycket och fort så är det alltid vatten.

Jag var även på psyk idag och ska få träffa en psykolog för att jobba med min PTSD. Att jag lider av vad aset i Katrineholm gjorde råder det inga tvivel om men det är ändå gött att någon annan ser det. Att det inte bara är jag som överreagerar eller hittar på.
Mina mardrömmar kommer av ev anledning.

Jag har ingen aning om hur många sp jag fått i mig idag men det är inte en dag här eller där som gör skillnad utan helheten. Och jag har tränat varje dag så jag har sp att ta av.
Det är mest känslan av att jag inte stod emot.
Skit samma. Det är gjort och inget att oja sig över.

Nu. Sova.
Over and out!


torsdag 2 juli 2020

Dag 4

Så dag 4 är snart över och jag är ganska stolt över mig själv. Igår orkade jag inte skriva vilket skavde lite i mig men det är sånt jag behöver jobba på så det gör inget.
Igår sprang jag 12 km med hundarna. Huuuur gött som helst. Det jobbiga var att jag hade råkat komma åt pausknappen på klockan så den missade att regga 3 hela km!!!! The horror!!!!

Jag åt iaf inom mina sp och somnade hungrig som en varg haha!

Idag sprang vi 1 mil och vi fick ett härligt sommarregn på oss. Jag fick tom se båda ändarna av en regnbåge! hur coolt är inte det?

Idag beslöt jag mig för att byta färg på Viktväktarna. Jag kände att jag fick så få sp om dagen och att mycket av noll points prudukterna ändå är kött/fisk vilket jag inte äter. Så jag provar och ser om det känns bättre. Jag vill inte vara hungrig hela tiden. Nu är jag nog det för att jag bestämt mig för att följa planen och då blir det en fix idé i början. På senkvällen vet jag ju att jag är hungrig för att kroppen är hungrig för att den är trött och vill ha energi.

Löpningen idag var jääävligt tung. Jag hade 4 hundar som inte ville springa och som var som tyngder bakom mig. Tiden på milen blev lång men det var inte konstigt när jag fick släpa runt på dem haha!
Det gör inte så mycket. Jag får se det som ett benpass helt enkelt. Och nu när jag skriver kommer jag på att jag skulle träna lite styrka oxå.. Ops!

Något jag måste bli bättre på är att äta lunch. Just nu blir det inget. Det kommer vara bra mot min hunger och förhoppningsvis min viktnedgång. Min kära pojkvän har gått ner 20 kg. Så jäkla orättvist haha! Jag har lagat mat från vv-appen och bara gjort dem lakto/ovo vegetariska. Han har inte räknat utan bara ätit och det har runnit av honom.
Så nu tycker jag allt att det är min tur.

Tänk att kunna ha de sjukt snygga, rosa jeansen igen. Vilken dröm. Jag har tre eller fyra kassar med kläder som jag kunde ha innan jag hamnade i helveteshålan Latrineholm och träffade aset och blev deprimerad.
Så jag har en smal garderob, en lite större och en tjockisgarderob.
De två större är köpta på secondhand och helt ärligt har jag ingen lust att någonsin köpa nya plagg. Förrutom löparskor och underkläder.

Imorgon har jag en tid på psyk, sen blir det nog hem och vila och sen springa lite.

Nu lite dokumentär och sen är det natt.
Over and out!

tisdag 30 juni 2020

Dag 2

Dag två på utmaningen är avklarad.
Och det var en asjobbig dag. Den tiden i månaden kan vara jobbig och idag ville jag äta typ allt. Men jag gjorde en del bättre val iaf. Istället för lättsaltade chips så blev det popcorn. Och istället för godis och en massa kakor så åt jag två havrekakor och massa fruktsallad.
Ganska bra, eller hur?
Och lite kul iom att jag igår skrev om hetsätning och lära sig bemästra den.
Ok, jag kanske inte bemästrade den men jag gjorde lite bättre val.
Och jag älskar ju popcorn..

Det skulle oxå bli löpning meeeeeen det blev det inte. Det mullrade och jag har ju en del hundar som är rädda för åskan så jag hoppade över det. Får ta igen det imorgon.
Det sköna är att bröna kanske inte är så ömma imorgon och då gör det inte så ont.

Fan. Jag måste ju träna för att ha något att skriva om haha! Är ju faktiskt totalt ointressant!
Så. Förhoppningsvis löpning och vägning imorgon. Det håller jag tummarna för.

Frulle: lättfil, fruktsallad och havregryn
Lunch: arlas vaniljkvarg och fruktsallad
Middag: klyftpotatis, turkiska linsbiffar och tatziki
Götta: 2 havrekakor, popcorn och vindruvor

måndag 29 juni 2020

Omstart nr 3570

Så. Jag tänkte starta en ny blogg för att verkligen starta om.
Men det var så jäkla krångligt och jag ville börja skriva redan nu så vi får se hur det går..

Efter några turbulenta månader så börjar jag nog landa. Att leva med en man utan massa press och ångest och misstänksamhet är fortfarande konstigt och obekvämt men han vet hur jag känner och är trygg i vår relation även om inte jag är det.

Nu ska jag ta tag i min kropp. Körde 100 dagar utan socker utan problem så nu vill jag köra 100 dagar matdagbok. Jag ville ju köra det samtidigt med de andra 100 men det blev lite mycket och jag fick välja att köra en sak i taget.
Så idag är dag 1.
Jag började dagen med en favorit, lättfil med fruktsallad och havregryn. Mmmmmm.

Nu ska snart jag och ett gäng hundar ut på en långpromenad. Äntligen är det svalare ute och man kan faktiskt andas utan att svettas! Jag äääälskar det!
En deckare i öronen och jag kan gå nästan hur långt som helst.

Jag är inte mycket för att byta ut saker för att komma ner i sp. Ex så tror jag inte på att äta bönbröd och räkna de som noll bara för att få äta mer. De innehåller ju fortfarande kcal. Och har man en ätstörning som jag har så går man bara runt problemet istället för att ta tag i det. Jag har bla problem med hetsätning och behöver komma åt det problemet, inte vad jag äter. Att hetsäta på något för att det är noll sp blir ju mer att underhålla problemet.
Jag gillar bönbröd, det är inte det som är problemet, jag skulle hellre äta det som ex hamburgebröd än vanliga för de är helt menlösa. Men att baka dem för att kunna äta mer blir bara fel.

Jag lovade mig själv för ex antal år sen att jag skulle betala för Viktväktarna tills att jag når min målvikt och jag har hållit det löftet. Därför är det nog bra om jag tar tag i det här på riktigt nu när kroppen faktiskt börjar må bättre. Jag skulle kunna ha appen för evigt bara för att få alla recept eftersom jag är en receptknarkare. Men det hade ju varit bra om man gick ner oxå haha!

Idag startar jag på 95.2 kg och jag tänker ta ett kg i taget. Eller helkilo. Så nu siktar vi på 95. Skulle jag väga 94.7 om tre dagar så kör vi till 94 osv. Alltid ner till helkilo.

Nu är det promenaddax.
Over and out!

måndag 17 februari 2020

Jag är så trött i själen..

Nu måste jag ta tag i mitt huvud. Min självkänsla är på botten och jag känner hur jag sakta blir tystare och mer ledsen. Jag vet att jag är deprimerad. Jag har nog vetat det ganska länge men har tänkt att det nog inte är värre än att jag kan ta mig ur det själv.
Men för en vecka sen var jag på psykakuten för att jag orkade inte mer.
Läkaren tog mig på allvar och ville lägga in mig. Men med 7 hundar så är det en omöjlighet. Så istället har det mobila teamet ringt mig varje dag för att kolla av läget.

Varför mår jag som jag mår?
En stor del denna ggn är exet. Han har som ingen annan förnedrat mig och fått mig känna en skam som inte är av denna världen. När jag tänker på att jag levt med honom. Att jag jobbat så hårt på oss så vill jag krypa ur mitt skinn. Att jag någon ggn haft varma känslor för honom är helt främmande.

Hur kan man vara så egoistisk, egocentrisk, elak att man gör så här mot en annan människa?

Det jobbiga är att jag nu har en ny pojkvän (som jag inte riktigt fattat att jag har) som är fantastisk. Men eftersom jag är så van vid aset så tycker jag att den nya är konstig. Fast jag vet att det vi nu har är mer normalt än det gamla.
Min nya vill umgås med mig. Han vill gå promenader med mig och hundarna och istället för att berätta att han minsann ska äta KÖTT så har han slutat äta kött.
Jag har försökt säga att han kanske ska hitta nån som mår bra eftersom jag är så van vid att bli lämnad när jag mår skit. Aset var ju otrogen.
Men han säger bara att han inte vill ha nån annan. Vilket oxå aset sa så jag har svårt att lita på det..

Det jag är rädd för är att jag ska sluta vara kär. Spec nu när jag mår dåligt och har svårt att känna något alls.

Min ångest är konstant. Jag är trött hela tiden. Och min längtan efter att bara få lägga mig ner och sova är stor. Jag är så trött på att vara ledsen. Jag är så trött på att inte kunna lita på någon. Att få somna bort vore helt fantastiskt. För inte ska väl livet vara så här jobbigt?
Och om någon nu läser detta så behöver hen inte vara orolig. Jag har kontakt med läkare och min mor och pojkvän vet hur läget är.
Jag måste bara få skriva av mig och finns det någon som känner likasamma men som känner sig ensam så kanske det kan hjälpa att vi är fler.

Over and out, L

söndag 29 december 2019

Min mörka själ

Snart är det ett nytt år. En nystart för många.
För mig kommer det bli en kamp att komma ur det mörker jag befinner mig i just nu.
Aset jag levde med blev tillsammans med en sk vän till mig och det var den knuffen jag behövde för att allt skulle bli mörkt.
Missförstå mig rätt, jag vill inte ha någon av dem tillbaka. Men deras svek gör så ont i min själ att jag ibland inte kan andas. Ofta vill jag bara försvinna. In i den sköna evigheten..
För jag vet inte om jag orkar ta mig upp igen.

Han sa att han älskade mig och hon ville vara min vän. Varför försöka bli vän med den vars sambo man ligger med?
Och varför fortsatte han ljuga när han hade chansen att vara ärlig?
Hur kunde jag vara så lite värd i deras liv att de tyckte jag förtjänade detta?
Ingen förtjänar att bli behandlad så här.

Jag har oxå gjort mina misstag i livet. Men jag har aldrig aldrig behandlat någon på det här sättet.

Jag mår just nu skit. Jag är och krälar på botten av en bajstank. Jag ser inte mitt eget värde och jag har faktiskt ingen lust att fortsätta.
De två har visat precis hur lite mitt liv är värt för de vet båda två hur suicid jag har varit och kan bli men ändå är deras sk kärlek viktigare. Deras vidriga svek är viktigare att visa upp.
Jag vet att jag ältar. Men jag måste få det ur mig. Det äter upp mig.

Den 1a januari ska jag försöka mig på ett runstreak på en månad. Förhoppningsvis kommer endorfinderna att få upp mig i humör. Och så ska jag ringa psyk i Uppsala. För gör jag inte det kommer de två asen ha tagit livet av mig. För de är på god väg.

Jag har 6 underbara hundar som behöver mig och hade det inte varit för dem så hade jag varit död för länge sen. De behöver mig. Men i mina mörkaste stunder så tror jag inte ens att de behöver mig. Att de skulle må bättre utan mig. Så jag har börjat på en lista på var de ska vara om jag nu inte överlever.

Min blogg heter Min kropp min själ och jag. Och just nu måste jag jobba på ett få min själ ur det här mörkret så mycket kommer nog att handla om mitt mörker just nu.

Varför är jag så här ärlig i en blogg på nätet?
För att det finns fler än jag som kämpar med psykisk ohälsa och mörka tankar.
Jag vill visa att DU inte är ensam. Man känner sig som den mest ensamma på jorden. Typ som att någon satt en på månen och lämnat en där.
Och så har jag nog känt mig hela mitt liv.
Jag har längtat efter döden så länge jag kan minnas och är inte rädd för att dö.

Och det de två dementorerna i Katrineholm har visat mig är att jag och mitt liv är precis så värdelöst som jag trott. Skulle jag dö så skulle det vara de som är mina bödlar. Det är de som fått ner mig där jag är nu.

Jag har vänner som säger att jag är värdefull. Jag har en pojkvän som säger att han älskar mig.
Men handling säger mer än ord..

Så just nu är jag jävligt sjuk i min depression.
Jag hoppas att om ett år så är texten gladare och kroppen 30 kg lättare.

Over and out