Jag är så trött i själen..

Nu måste jag ta tag i mitt huvud. Min självkänsla är på botten och jag känner hur jag sakta blir tystare och mer ledsen. Jag vet att jag är deprimerad. Jag har nog vetat det ganska länge men har tänkt att det nog inte är värre än att jag kan ta mig ur det själv.
Men för en vecka sen var jag på psykakuten för att jag orkade inte mer.
Läkaren tog mig på allvar och ville lägga in mig. Men med 7 hundar så är det en omöjlighet. Så istället har det mobila teamet ringt mig varje dag för att kolla av läget.

Varför mår jag som jag mår?
En stor del denna ggn är exet. Han har som ingen annan förnedrat mig och fått mig känna en skam som inte är av denna världen. När jag tänker på att jag levt med honom. Att jag jobbat så hårt på oss så vill jag krypa ur mitt skinn. Att jag någon ggn haft varma känslor för honom är helt främmande.

Hur kan man vara så egoistisk, egocentrisk, elak att man gör så här mot en annan människa?

Det jobbiga är att jag nu har en ny pojkvän (som jag inte riktigt fattat att jag har) som är fantastisk. Men eftersom jag är så van vid aset så tycker jag att den nya är konstig. Fast jag vet att det vi nu har är mer normalt än det gamla.
Min nya vill umgås med mig. Han vill gå promenader med mig och hundarna och istället för att berätta att han minsann ska äta KÖTT så har han slutat äta kött.
Jag har försökt säga att han kanske ska hitta nån som mår bra eftersom jag är så van vid att bli lämnad när jag mår skit. Aset var ju otrogen.
Men han säger bara att han inte vill ha nån annan. Vilket oxå aset sa så jag har svårt att lita på det..

Det jag är rädd för är att jag ska sluta vara kär. Spec nu när jag mår dåligt och har svårt att känna något alls.

Min ångest är konstant. Jag är trött hela tiden. Och min längtan efter att bara få lägga mig ner och sova är stor. Jag är så trött på att vara ledsen. Jag är så trött på att inte kunna lita på någon. Att få somna bort vore helt fantastiskt. För inte ska väl livet vara så här jobbigt?
Och om någon nu läser detta så behöver hen inte vara orolig. Jag har kontakt med läkare och min mor och pojkvän vet hur läget är.
Jag måste bara få skriva av mig och finns det någon som känner likasamma men som känner sig ensam så kanske det kan hjälpa att vi är fler.

Over and out, L