Min mörka själ

Snart är det ett nytt år. En nystart för många.
För mig kommer det bli en kamp att komma ur det mörker jag befinner mig i just nu.
Aset jag levde med blev tillsammans med en sk vän till mig och det var den knuffen jag behövde för att allt skulle bli mörkt.
Missförstå mig rätt, jag vill inte ha någon av dem tillbaka. Men deras svek gör så ont i min själ att jag ibland inte kan andas. Ofta vill jag bara försvinna. In i den sköna evigheten..
För jag vet inte om jag orkar ta mig upp igen.

Han sa att han älskade mig och hon ville vara min vän. Varför försöka bli vän med den vars sambo man ligger med?
Och varför fortsatte han ljuga när han hade chansen att vara ärlig?
Hur kunde jag vara så lite värd i deras liv att de tyckte jag förtjänade detta?
Ingen förtjänar att bli behandlad så här.

Jag har oxå gjort mina misstag i livet. Men jag har aldrig aldrig behandlat någon på det här sättet.

Jag mår just nu skit. Jag är och krälar på botten av en bajstank. Jag ser inte mitt eget värde och jag har faktiskt ingen lust att fortsätta.
De två har visat precis hur lite mitt liv är värt för de vet båda två hur suicid jag har varit och kan bli men ändå är deras sk kärlek viktigare. Deras vidriga svek är viktigare att visa upp.
Jag vet att jag ältar. Men jag måste få det ur mig. Det äter upp mig.

Den 1a januari ska jag försöka mig på ett runstreak på en månad. Förhoppningsvis kommer endorfinderna att få upp mig i humör. Och så ska jag ringa psyk i Uppsala. För gör jag inte det kommer de två asen ha tagit livet av mig. För de är på god väg.

Jag har 6 underbara hundar som behöver mig och hade det inte varit för dem så hade jag varit död för länge sen. De behöver mig. Men i mina mörkaste stunder så tror jag inte ens att de behöver mig. Att de skulle må bättre utan mig. Så jag har börjat på en lista på var de ska vara om jag nu inte överlever.

Min blogg heter Min kropp min själ och jag. Och just nu måste jag jobba på ett få min själ ur det här mörkret så mycket kommer nog att handla om mitt mörker just nu.

Varför är jag så här ärlig i en blogg på nätet?
För att det finns fler än jag som kämpar med psykisk ohälsa och mörka tankar.
Jag vill visa att DU inte är ensam. Man känner sig som den mest ensamma på jorden. Typ som att någon satt en på månen och lämnat en där.
Och så har jag nog känt mig hela mitt liv.
Jag har längtat efter döden så länge jag kan minnas och är inte rädd för att dö.

Och det de två dementorerna i Katrineholm har visat mig är att jag och mitt liv är precis så värdelöst som jag trott. Skulle jag dö så skulle det vara de som är mina bödlar. Det är de som fått ner mig där jag är nu.

Jag har vänner som säger att jag är värdefull. Jag har en pojkvän som säger att han älskar mig.
Men handling säger mer än ord..

Så just nu är jag jävligt sjuk i min depression.
Jag hoppas att om ett år så är texten gladare och kroppen 30 kg lättare.

Over and out