När man läser om vänner som inte får träna alls eller om såna man följt i bloggvärlden som är anmäld till sina livs lopp och kanske inte får starta, då är ett litet löparknä inget att gnälla om.
Visst, jag kan inte göra det jag älskar mest. Springa. Löpträna. Jogga.
MEN jag kan göra så mycket annat som oxå är sjukt kul.
Idag när jag kom hem tänkte jag att imorgon är en bra morgon att morgonlöpa på men så kom jag ihåg att, hmmm nja. Kanske inte en bra idé. Jag saknar det. Varje dag. Hela tiden men jag kan göra annat. Bara en liten stund till tills jag är bra igen.
Men andra som inte kan/får göra annat. Som inte får träna.. Det är synd om dem.
För i min värld är träning ett privilegium. Ett livselixir. Ett måste.
Vissa pass är mer nödvändiga än kul men de är fortfarande så kul att jag ibland kan längta efter dem.
Så nu var det natten..
Man kan inte jämföra elände. Du har rätt att känna dig ledsen och arg för ditt löparknä även om det alltid kommer finnas folk som har det värre. Löparknän är det värsta som finns när man är mitt uppe i det, och man ser liksom ingen ände. Men det vänder, och snart kan du springa igen. Var bara försiktigt och ta det långsamt. De är envisa ting, men det går att överlista dem. Massor av pepp och hoppas du snart kan få springa smärtfritt igen. Kram!
SvaraRadera