Min kära syster ringde och berättade att Jonas Gardell skulle vara med på Malou.
Vad hände? Jo jag kollar och sen gråter jag som ett barn.
Det gör så ont i mig att man behandlat människor som jag älskar så illa.
Och sen så blev ju de lika illa behandlade som min far i apartheids Namibia..
Det gör ont i mig att mina bögar, för hade jag varit äldre på 80 talet hade jag älskat dem då oxå blev behandlade som skit!
Mina underbara, älskade vänner.. Och min far.
Alla vet ju att bögar hade hiv och alla vet ju att negrer har aids.
När jag var 16 var en av mina bästa vänner ihop med en svart man. Han var äldre och det var ett problem. Men en dag när vi satt i deras vardagsrum sa hennes styvfar att: du vet väl att alla svarta har Aids.
Och där satt jag.
Linnéa 16 år.
Jag tror inte riktigt jag fattade då vad han sa. Inte på riktigt. Men flera år efter så gör det ont och det är PINSAMT hur en vuxen människa kan säga så framför ett barn.
Jag älskar att umgås med mina homosexuella vänner.
Det är alltid kul och lättsamt och jag känner mig aldrig så älskad som när jag är med dem.
Gardells bok berör. Den gör mig ledsen. Den gör mig arg.
Och Gardell på Malou.
Jag ville bara krama honom. Jag ville att han skulle få träffa min far. De bär/bar på samma ilska. De har båda blivit behandlade illa pga sin hudfärg/ läggning. Pga att de är de.
Hur kan folk ha så svårt att se bortom så triviala saker?
Fattar man inte hur mycket man missar? Hur mycket kärlek man går miste om.. Hur mycket glädje som bara försvinner ut i universum utan att man tar vara på den..
Snart ska jag åka och spinna med en av mina kärlekar.. Min fina Andréas..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar