Varför vänta?

Jag skulle köra en omstart. Ta tag i mitt liv och min övervikt. Så blev en av mina hundar ormbiten. Sen hände en till sak och en till och så blev det dec.

Nu är jag nog tillbaka på ruta ett.

Men jag tänker "varför vänta"? Man skulle ju kunna trycka i sig skit och gå upp ännu mer och ha en ännu längre väg eller så börjar jag nu, en göttig lördag och tar tag i vikten, träningen och maten och kör igång. För ärligt, varför måste man äta massa godis, glass, snacks mm mm bara för att det är helg? Eller för att det är mellandagar?

Jag tror ju oxå att jag kommer hålla mig på banan om jag tar mig tid att skriva. För då måste jag ju vara duktig. Det är ju inge kul att skriva ner hur mycket godis jag äter. Då är det roligare att skriva ner mängden apelsiner jag faktiskt får i mig.

Jag har laddat ner Les milles appen och Jillian Michaels appen så träning på hemmaplan är kirrad. Jag har en spinningcykel, kettlebell, skivstång, yogamatta och två ben att springa med. Så ursäkterna är bortspolade. Nu måste jag jobba på huvudet och med maten.

Nu måste jag fan göra det här. Klara det här. Jag har ju fan en hel garderob som väntar på mig! Och jag kan inte se ut så här. Det är inte jag.

Hetsätning

Det här inlägget har jag tänkt göra länge men inte riktigt hittat orden.
Det kan vara för att jag inte sett mig själv som en hetsätare. Eller mer kanske inte velat erkänna det.

Jag är en sån som oftast kan ha saker hemma utan att bli sugen. Men så kommer de där dagarna när man kan sluka allt och man blir aldrig nöjd.
De dagarna är här.
Jag tror att det beror mycket på att jag börjat runstreaka och är hungrigare än vanligt och ändå hoppat över måltider. När jag jobbar så äter jag frulle, lunch och middag. När jag är ledig så blir det oftast två mål om dagen.

Förra veckan var jag jätteduktig. Jag åt mina sp och tränade som jag skulle och gick ner till 94.2. Hur bra som helst.
Så kommer denna veckan. Jag vet inte varför det blev som det blev. Det kan vara min självskada som spökar. Eller att jag är rädd för att lyckas. Jag vet faktiskt inte.

I söndags köpte jag godis. Inte alls lika mycket som jag gjorde innan mina 100 dagar utan socker men ändå. Så kom måndagen. Jag hade tänkt vara lika duktig som förra veckan.
Men så hade jag några godisar kvar i påsen. De åkte ner. Så har jag gjort havrekakor, väääärldens godaste och vips så var några såna nere. Och bullar. Och salta pinnar.

Nu var det inga stora mängder jag tröck i mig. Utan det var mer känslan. Känslan att inte ha kontroll. Att inte kunna stå emot.
Och skammen efter.
Samma sak hände igår. Jag åt kakor, salta pinnar, chips. Fortfarande inga stora mängder men tillräckligt för att det skulle skada mitt psyke.

Jag är en självskadare. Jag skär mig. Jag har legat med män jag tycker är äckliga bara för att skada mig. Jag äter nog fel för att förstöra för mig.
För jag är inte värd att lyckas. Att älskas. Att må bra.
Det är bara att kolla på min förra relation för att se vad jag tycker om mig själv.
Han var otrogen. Ville aldrig göra saker med mig. Kunde vara borta hela dagar utan att säga något till mig. Han var otrogen om och om och om och om igen. Han tog aldrig i mig.

Och min ursäkt? Jag är ju så äcklig och vidrig och ful att det är klart han inte vill vara med mig. Han jag lever med nu är helt tvärtom. Han vill vara med mig hela tiden. Han vill ta på mig. Prata med mig. Hitta på saker. Och jag tycker det är så konstigt. jag är så ovan vid att vara bra nog att jag ibland försöker dra mig undan.
Inte ens min kropp avskräcker honom! Den kroppen jag hatar och äcklas över.

Att få ihop tankarna för att skriva ett inlägg om hetsätning är svårt.
Spec när jag inte är en sån som äter tills jag spyr. Jag äter tillräckligt mycket för att ha ätit över mina sp. Tillräckligt mycket för att förstöra min dag för att i mitt huvud så räcker det. För då har jag ju misslyckats. Så min hetsätning är både en ätstörning och en självskada.
När jag var yngre så spydde jag. Om jag så drack en kopp te över det jag skulle få i mig så spydde jag. Helt galet.

Hur ska jag vinna över hetsätningen?
Jag tar en dag i taget, Ibland en måltid i taget.
Jag försöker planera min mat, som idag så har jag kokat pasta för att ha till lunch och ikväll så blir det nog något med ris eller potatis.
Sen funderar jag på att öka på mina points. Är det så att jag är så hungrig att det driver mig till att äta utan kontroll så kanske jag ska äta mer. Ex köra på viktväktarnas blå program men att göra vissa saker noll som inte är noll.
För jag älskar VV och deras tänk passar mig som handen i handsken. Man kan äta allt men inte alltid. Jag måste bara göra om programmet så att det passar mig.
Och strunta i de blå plupparna.
Jag vill ju gärna ha blå dagar men skulle jag äta upp några av mina träningspoints så blir min dag inte blå vilket stör mig. Kanske ska jag helt enkelt släppa den kontrollen och låta mina dagar vara vita?
För att släppa lite av kontrollen är något jag måste jobba på.
Det är oxå en effekt av att ha levt med en man som bara ljuger. Jag måste ha kontroll över det jag kan kontrollera. Som mat, träning, hundarna.
Kanske ska jag ha en vecka där jag varje dag äter lite över mina sp? Hmmm bara jag skrev det fick jag ångest haha! Så ja det var nog en bra idé.

Jag kommer nog att återkomma till detta för det kommer ta tid att få bukt med men jag kände att jag var tvungen att få det ur mig.

Nu ska jag ta och vila ut mina sömntabletter. Min skötare på psyk har höjt min dos pga min ev PTSD. De ska göra att jagb får mer djupsömn men jag drömmer lika mycket nu som innan höjningen. Det jobbiga är att jag är sjukt trött.

Så. Over and out.

Dag 5 och hetsätning

Så. Dag fem.
Idag råkade det bli lite hetsätning. Jag hade slarvat som vanligt med lunchen. Var aaaaaashungrig och åt kanske 6 kakor. Sen lite salta pinnar. Sen lite nachochips. Och sen ville jag spy.
Vilket jag inte gjorde.
Men jag kände ändå pulsen rusa och skammen över att jag inte är bättre än så..
Sen så blev det en promenad på ca 90 min och sen, eftersom jag börjat en runstreak så sprang jag dag 3 på den. 2 km á 20 min. Jag glömde min bricanyl hemma så det fick ta den tid det tog. Det viktiga var att jag kom ut.

Vågen var ändå snäll mot mig. 1.2 kg ner vilket är hur skönt som helst. Jag vet att det mest är vatten men det är ju ändå minus.

Visst är det lite lustigt att när man får plus på vågen så tar man det alltid som att man gått upp i fett men när man går ner mycket och fort så är det alltid vatten.

Jag var även på psyk idag och ska få träffa en psykolog för att jobba med min PTSD. Att jag lider av vad aset i Katrineholm gjorde råder det inga tvivel om men det är ändå gött att någon annan ser det. Att det inte bara är jag som överreagerar eller hittar på.
Mina mardrömmar kommer av ev anledning.

Jag har ingen aning om hur många sp jag fått i mig idag men det är inte en dag här eller där som gör skillnad utan helheten. Och jag har tränat varje dag så jag har sp att ta av.
Det är mest känslan av att jag inte stod emot.
Skit samma. Det är gjort och inget att oja sig över.

Nu. Sova.
Over and out!

Dag 4

Så dag 4 är snart över och jag är ganska stolt över mig själv. Igår orkade jag inte skriva vilket skavde lite i mig men det är sånt jag behöver jobba på så det gör inget.
Igår sprang jag 12 km med hundarna. Huuuur gött som helst. Det jobbiga var att jag hade råkat komma åt pausknappen på klockan så den missade att regga 3 hela km!!!! The horror!!!!

Jag åt iaf inom mina sp och somnade hungrig som en varg haha!

Idag sprang vi 1 mil och vi fick ett härligt sommarregn på oss. Jag fick tom se båda ändarna av en regnbåge! hur coolt är inte det?

Idag beslöt jag mig för att byta färg på Viktväktarna. Jag kände att jag fick så få sp om dagen och att mycket av noll points prudukterna ändå är kött/fisk vilket jag inte äter. Så jag provar och ser om det känns bättre. Jag vill inte vara hungrig hela tiden. Nu är jag nog det för att jag bestämt mig för att följa planen och då blir det en fix idé i början. På senkvällen vet jag ju att jag är hungrig för att kroppen är hungrig för att den är trött och vill ha energi.

Löpningen idag var jääävligt tung. Jag hade 4 hundar som inte ville springa och som var som tyngder bakom mig. Tiden på milen blev lång men det var inte konstigt när jag fick släpa runt på dem haha!
Det gör inte så mycket. Jag får se det som ett benpass helt enkelt. Och nu när jag skriver kommer jag på att jag skulle träna lite styrka oxå.. Ops!

Något jag måste bli bättre på är att äta lunch. Just nu blir det inget. Det kommer vara bra mot min hunger och förhoppningsvis min viktnedgång. Min kära pojkvän har gått ner 20 kg. Så jäkla orättvist haha! Jag har lagat mat från vv-appen och bara gjort dem lakto/ovo vegetariska. Han har inte räknat utan bara ätit och det har runnit av honom.
Så nu tycker jag allt att det är min tur.

Tänk att kunna ha de sjukt snygga, rosa jeansen igen. Vilken dröm. Jag har tre eller fyra kassar med kläder som jag kunde ha innan jag hamnade i helveteshålan Latrineholm och träffade aset och blev deprimerad.
Så jag har en smal garderob, en lite större och en tjockisgarderob.
De två större är köpta på secondhand och helt ärligt har jag ingen lust att någonsin köpa nya plagg. Förrutom löparskor och underkläder.

Imorgon har jag en tid på psyk, sen blir det nog hem och vila och sen springa lite.

Nu lite dokumentär och sen är det natt.
Over and out!

Dag 2

Dag två på utmaningen är avklarad.
Och det var en asjobbig dag. Den tiden i månaden kan vara jobbig och idag ville jag äta typ allt. Men jag gjorde en del bättre val iaf. Istället för lättsaltade chips så blev det popcorn. Och istället för godis och en massa kakor så åt jag två havrekakor och massa fruktsallad.
Ganska bra, eller hur?
Och lite kul iom att jag igår skrev om hetsätning och lära sig bemästra den.
Ok, jag kanske inte bemästrade den men jag gjorde lite bättre val.
Och jag älskar ju popcorn..

Det skulle oxå bli löpning meeeeeen det blev det inte. Det mullrade och jag har ju en del hundar som är rädda för åskan så jag hoppade över det. Får ta igen det imorgon.
Det sköna är att bröna kanske inte är så ömma imorgon och då gör det inte så ont.

Fan. Jag måste ju träna för att ha något att skriva om haha! Är ju faktiskt totalt ointressant!
Så. Förhoppningsvis löpning och vägning imorgon. Det håller jag tummarna för.

Frulle: lättfil, fruktsallad och havregryn
Lunch: arlas vaniljkvarg och fruktsallad
Middag: klyftpotatis, turkiska linsbiffar och tatziki
Götta: 2 havrekakor, popcorn och vindruvor

Omstart nr 3570

Så. Jag tänkte starta en ny blogg för att verkligen starta om.
Men det var så jäkla krångligt och jag ville börja skriva redan nu så vi får se hur det går..

Efter några turbulenta månader så börjar jag nog landa. Att leva med en man utan massa press och ångest och misstänksamhet är fortfarande konstigt och obekvämt men han vet hur jag känner och är trygg i vår relation även om inte jag är det.

Nu ska jag ta tag i min kropp. Körde 100 dagar utan socker utan problem så nu vill jag köra 100 dagar matdagbok. Jag ville ju köra det samtidigt med de andra 100 men det blev lite mycket och jag fick välja att köra en sak i taget.
Så idag är dag 1.
Jag började dagen med en favorit, lättfil med fruktsallad och havregryn. Mmmmmm.

Nu ska snart jag och ett gäng hundar ut på en långpromenad. Äntligen är det svalare ute och man kan faktiskt andas utan att svettas! Jag äääälskar det!
En deckare i öronen och jag kan gå nästan hur långt som helst.

Jag är inte mycket för att byta ut saker för att komma ner i sp. Ex så tror jag inte på att äta bönbröd och räkna de som noll bara för att få äta mer. De innehåller ju fortfarande kcal. Och har man en ätstörning som jag har så går man bara runt problemet istället för att ta tag i det. Jag har bla problem med hetsätning och behöver komma åt det problemet, inte vad jag äter. Att hetsäta på något för att det är noll sp blir ju mer att underhålla problemet.
Jag gillar bönbröd, det är inte det som är problemet, jag skulle hellre äta det som ex hamburgebröd än vanliga för de är helt menlösa. Men att baka dem för att kunna äta mer blir bara fel.

Jag lovade mig själv för ex antal år sen att jag skulle betala för Viktväktarna tills att jag når min målvikt och jag har hållit det löftet. Därför är det nog bra om jag tar tag i det här på riktigt nu när kroppen faktiskt börjar må bättre. Jag skulle kunna ha appen för evigt bara för att få alla recept eftersom jag är en receptknarkare. Men det hade ju varit bra om man gick ner oxå haha!

Idag startar jag på 95.2 kg och jag tänker ta ett kg i taget. Eller helkilo. Så nu siktar vi på 95. Skulle jag väga 94.7 om tre dagar så kör vi till 94 osv. Alltid ner till helkilo.

Nu är det promenaddax.
Over and out!

Jag är så trött i själen..

Nu måste jag ta tag i mitt huvud. Min självkänsla är på botten och jag känner hur jag sakta blir tystare och mer ledsen. Jag vet att jag är deprimerad. Jag har nog vetat det ganska länge men har tänkt att det nog inte är värre än att jag kan ta mig ur det själv.
Men för en vecka sen var jag på psykakuten för att jag orkade inte mer.
Läkaren tog mig på allvar och ville lägga in mig. Men med 7 hundar så är det en omöjlighet. Så istället har det mobila teamet ringt mig varje dag för att kolla av läget.

Varför mår jag som jag mår?
En stor del denna ggn är exet. Han har som ingen annan förnedrat mig och fått mig känna en skam som inte är av denna världen. När jag tänker på att jag levt med honom. Att jag jobbat så hårt på oss så vill jag krypa ur mitt skinn. Att jag någon ggn haft varma känslor för honom är helt främmande.

Hur kan man vara så egoistisk, egocentrisk, elak att man gör så här mot en annan människa?

Det jobbiga är att jag nu har en ny pojkvän (som jag inte riktigt fattat att jag har) som är fantastisk. Men eftersom jag är så van vid aset så tycker jag att den nya är konstig. Fast jag vet att det vi nu har är mer normalt än det gamla.
Min nya vill umgås med mig. Han vill gå promenader med mig och hundarna och istället för att berätta att han minsann ska äta KÖTT så har han slutat äta kött.
Jag har försökt säga att han kanske ska hitta nån som mår bra eftersom jag är så van vid att bli lämnad när jag mår skit. Aset var ju otrogen.
Men han säger bara att han inte vill ha nån annan. Vilket oxå aset sa så jag har svårt att lita på det..

Det jag är rädd för är att jag ska sluta vara kär. Spec nu när jag mår dåligt och har svårt att känna något alls.

Min ångest är konstant. Jag är trött hela tiden. Och min längtan efter att bara få lägga mig ner och sova är stor. Jag är så trött på att vara ledsen. Jag är så trött på att inte kunna lita på någon. Att få somna bort vore helt fantastiskt. För inte ska väl livet vara så här jobbigt?
Och om någon nu läser detta så behöver hen inte vara orolig. Jag har kontakt med läkare och min mor och pojkvän vet hur läget är.
Jag måste bara få skriva av mig och finns det någon som känner likasamma men som känner sig ensam så kanske det kan hjälpa att vi är fler.

Over and out, L

Min mörka själ

Snart är det ett nytt år. En nystart för många.
För mig kommer det bli en kamp att komma ur det mörker jag befinner mig i just nu.
Aset jag levde med blev tillsammans med en sk vän till mig och det var den knuffen jag behövde för att allt skulle bli mörkt.
Missförstå mig rätt, jag vill inte ha någon av dem tillbaka. Men deras svek gör så ont i min själ att jag ibland inte kan andas. Ofta vill jag bara försvinna. In i den sköna evigheten..
För jag vet inte om jag orkar ta mig upp igen.

Han sa att han älskade mig och hon ville vara min vän. Varför försöka bli vän med den vars sambo man ligger med?
Och varför fortsatte han ljuga när han hade chansen att vara ärlig?
Hur kunde jag vara så lite värd i deras liv att de tyckte jag förtjänade detta?
Ingen förtjänar att bli behandlad så här.

Jag har oxå gjort mina misstag i livet. Men jag har aldrig aldrig behandlat någon på det här sättet.

Jag mår just nu skit. Jag är och krälar på botten av en bajstank. Jag ser inte mitt eget värde och jag har faktiskt ingen lust att fortsätta.
De två har visat precis hur lite mitt liv är värt för de vet båda två hur suicid jag har varit och kan bli men ändå är deras sk kärlek viktigare. Deras vidriga svek är viktigare att visa upp.
Jag vet att jag ältar. Men jag måste få det ur mig. Det äter upp mig.

Den 1a januari ska jag försöka mig på ett runstreak på en månad. Förhoppningsvis kommer endorfinderna att få upp mig i humör. Och så ska jag ringa psyk i Uppsala. För gör jag inte det kommer de två asen ha tagit livet av mig. För de är på god väg.

Jag har 6 underbara hundar som behöver mig och hade det inte varit för dem så hade jag varit död för länge sen. De behöver mig. Men i mina mörkaste stunder så tror jag inte ens att de behöver mig. Att de skulle må bättre utan mig. Så jag har börjat på en lista på var de ska vara om jag nu inte överlever.

Min blogg heter Min kropp min själ och jag. Och just nu måste jag jobba på ett få min själ ur det här mörkret så mycket kommer nog att handla om mitt mörker just nu.

Varför är jag så här ärlig i en blogg på nätet?
För att det finns fler än jag som kämpar med psykisk ohälsa och mörka tankar.
Jag vill visa att DU inte är ensam. Man känner sig som den mest ensamma på jorden. Typ som att någon satt en på månen och lämnat en där.
Och så har jag nog känt mig hela mitt liv.
Jag har längtat efter döden så länge jag kan minnas och är inte rädd för att dö.

Och det de två dementorerna i Katrineholm har visat mig är att jag och mitt liv är precis så värdelöst som jag trott. Skulle jag dö så skulle det vara de som är mina bödlar. Det är de som fått ner mig där jag är nu.

Jag har vänner som säger att jag är värdefull. Jag har en pojkvän som säger att han älskar mig.
Men handling säger mer än ord..

Så just nu är jag jävligt sjuk i min depression.
Jag hoppas att om ett år så är texten gladare och kroppen 30 kg lättare.

Over and out

Linnéa 2.0

Nu har jag funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra.
Ska jag börja en ny blogg eller fortsätta här?
Så jag fortsätter här. Fast startar om.

Jag har varit sjuk i en depression i flera år. Haft sjuk ångest. Och jag har under de åren gått upp ca 30 kg.
För några veckor sen fick jag ett mess där min nu ex sambo gjorde slut. Visst, jag frågade om det var ngt fel men efter 5.5 år så tycker jag att en man på 50+ kanske inte skulle göra slut på det sättet.
Efter det fick jag reda på en massa och fler och fler berättade historier som jag nog faktiskt visste innerst inne.
Alla som känner mig och oss sa att jag nog nu kommer bli frisk för att det är han med sitt beteende som gjort mig sjuk. Min ångest kom mycket ifrån att jag aldrig kunde göra honom nöjd.
Inget jag gjorde fick honom att vilja prata med mig eller vara med mig eller ta i mig.
Och ju mer han inte ville vara med mig desto mer sökte jag bekräftelse från honom.
Jag har under alla år sagt att jag vill gå ner i vikt för min skull men jag tror faktiskt att jag ville det för att jag trodde att han tyckte jag var äcklig när jag blivit så fet.

Nu har jag flyttat. Jag har mycket att bearbeta för mitt psyke är helt paj. Jag har aldrig sett mig så ful som jag gör nu. Jag kan inte ta en selfie för bilden jag ser är vedervärdig. Förr har jag använt sex som självskada men nu tror jag att alla tycker jag är så ful att ingen ens vill ligga med mig ens för att utnyttja mig.
Hur jävla sjukt är det?
En vän till honom sa åt mig att prata med en kvinna som jobbar med våld i nära relationer. Min samtalskontakt sa att det är bra att jag kontaktat dem.
Jag har svårt att se vad som har hänt eller så vill jag inte acceptera det.

Att säga att man ska gå vid första slaget är enkelt. Men när ens gränser blir för flyttade utan att man märker det är en annan sak. Jag är inte en sån kvinna. Jag är ju stark. Jag är ju självständig.
Men när mannen man levt med är notoriskt otrogen så kan man inte vinna.
Den enda som kan förändra är han. Men eftersom jag inte var den första och säkert inte kommer vara den sista han bedrar så får jag anta att mitt liv inte är värt att respekteras i hans ögon. En otrogen man är en egoistisk man. Han sätter sina egna behov framför sin partners.

Så nu måste jag styra om mitt huvud och sätta mina och mina hundars behov först.
Jag måste lära mig äta som jag ska. Sova ordentligt. Träna.
Börja om helt enkelt.
Mitt förflutna spökar och jag drömmer mardrömmar om vårat förhållande. Om honom.
Jag hatar min kropp. Jag hatar mitt utseende. Jag skäms för hur jag ser ut och att jag är så vidrig att man väljer att ligga med andra istället för mig.
Det måste jag ändra på.
Jag måste hitta kärleken till mig.
För jag kommer inte komma någonstans om jag inte gör det av kärlek till mig.

Omstart för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Men nu är det inte bara vikten som ska fixas utan min syn på mig.

Over and out.

Trött dator

Tja Bloggen!

Min älskade Legolas tyckte det var en bra idé att fukta min dator så mitt skrivande blev abrupt avbrutet.
Jag kämpar på men har börjat med ett nytt självskadebeteende. Jag förstör allt. Jag äter ganska bra, har haft mina problem med att äta. När jag har ångest så mår jag illa och får ofta bara i mig frukost mat. Det är gött men tränar man så behöver kroppen mat.
Det jag gör är att jag äter godis, chips, salta kex mm mm för att förstöra. Varför? För att jag inte tycker att jag förtjänar att gå ner. Jag är inte värd att nå mitt mål.
Så nu är planen att börja med afrimationer. Jag har en fin rosa bok som jag ska skriva i för att min hjärna ska fatta att jag faktiskt duger.
Det kommer bli obekvämt men förändring är obekvämt.
I morses var jag och poddarna ute och sprang. Asgött! Och ikväll blir det spinning. Varför ta det lugnt?

Det är gött att jag fick igång datorn igen. Nu känns det lite som att jag kan utmana mig lite mer och faktiskt göra det jag måste.

Kramisbanais!

Ändrade planer

När jag planerar mina träningsdagar så gör jag det som innan jag blev sjuk. Vilket gör att jag alltid blir påmind om hur mycket jag inte orkar nu.
Som idag. Jag ville köra en morgonjogg med grisarna för att sen köra pump.
Och detta hade kunnat funka om... om inte Legolas kom på att han ville ut mitt i natten vilket gjorde att jag inte vaknade som jag ville och då sprang jag inte så tidigt som jag ville och kunde då inte äta frulle mellan pump och jogg.
Så jag valde att äta frulle. Jag är så dålig på att äta att det är bäst för mig om jag väljer maten framför joggen. Den kan jag ju ändå ta när som helst.
Så nu blev det frulle, mer kaffe och bloggande. Och 10.30 väntar 55 min body pump.
Jag tror det kommer vara för varmt för hundarna att springa på dagen så jag får se om det blir promenad eller en kvällsjogg.
Fatta spännande!!!!

För att spä på motivationen så kollar jag på säsong 4 av Biggest Loser USA. Jag älskar Jillian Michaels. Alltså verkligen älskar henne. Och Bob Harper. Men mest Jill.
Jag hade älskat att bli tränad av henne. Hade nog hatat henne och svurit och gnällt men ändå älskat det. Gristräning är ju bland det bästa som  finns. Tyvärr så funkar det inte allt med min ångest vilket oxå är en påminnelse om hur annorlunda jag blivit sen jag blev sjuk. Men jag vägrar ge mig.

Over and out!

Tankar om mobbing

Idag är det långfredag.
Jag snart åka och träna. 60 min tabata BOOM!
Och sen blir det långpromenad med grisarna.

Min plan var ju att väga mig varje dag, men mitt minne läcker som ett såll så det har jag glömt haha!
Den ggn jag kom ihåg det hade jag gått från 105.4 till 103 så jag är nöjd.
Jag trodde AAAAALDRIG att jag skulle väga så här mycket. Första ggn jag vägde in mig på vv för 19 år sen så låg jag på 86,4 och det var fruktansvärt. Att vara så här stor nu är en mardröm.
Förr så hade jag inte ens tänkt på att skriva ut min vikt men man kan inte ändra det man inte erkänner. Och jag tänker inte låta en siffra bestämma om jag är en bra eller dålig människa. Jag var mobbad som liten och då pratades det oxå mycket om vad man skulle väga. När jag gick i 4an vägde vi oss hos skolsyster och jag vägde 72 kg. Fick höra och förstå att det var en sjukt hög siffra och jag ville inte att någon skulle få veta.
Samma sak så ville aldrig någon bära mig som barn. Jag var alltid för tjock. För tung. Så nu om det är något som har med att man ska bära varandra så skyr jag det som pesten. För några år sen så hade Nordic Wellness ett pass där man skulle bära varandra, kommer inte ihåg vad det hette men jag ville så gärna gå på det men vågade inte för jag tyckte synd om den stackarn som skulle bli tvungen att bära mig.

Jag har mycket skam när det kommer till min storlek och min vikt. Allt kommer från barndomen.
"Smal och vacker" hette det. Jag försöker acceptera hur jag ser ut nu men mobbarna, både barn och vuxna lever kvar i mitt huvud och slår ner mig till fotknölarna. Helt sjukt. Jag är 40 och ändå är det så levande. Ångesten för att gå förbi grupper med killar. Jag hör hur glåporden haglar. Jag känner hur jag blir jagad och måste springa för att komma undan men att min barnkropp inte orkar.

Så jag hoppas att om jag skriver ner min vikt som inte definierar mig som människa så kanske jag kan acceptera min nuvarande storlek.

Nu ska jag ta mig ur ältandeträsket, dricka upp mitt kaffe och bege mig till bästa stället i stan, World Class Katrineholm!

Over and out!

I´m baaaaack!

Det är konstigt men ändå vant att skriva här..
Jag har varit sjukskriven för depression i tre år och har gått upp ca 25 kg.
Jag känner inte igen min kropp och alla försök eller utmaningar att gå ner har gått åt helvete.
Det är svårt att acceptera hur mycket som förändras när psyket inte mår bra. Och det är ännu svårare att acceptera den nya, stora, tunga kroppen. Jag svettas på konstiga ställen, har svårt att nå vissa ställen. Det är helt enkelt inte lätt att vara så här stor.
Men jag vägrar ge upp och jag vägrar se ut så här.

Veckan som gick skulle vara min nystart. Men när 4 av 7 hundar har magsjuka och jag är ute 2 ggr/ natt och sen jobbar för att komma hem och gå ut minst 4 ggr på dagen så blir dygnet så konstigt och jag väljer att sova istället för att fokusera på maten.
Så jag har ätit för lite. Tränat för lite och varit helt slut.
Men nu får jag ta igen det veckan som kommer.
Det kommer bli daglig vägning och jag kommer vara Hitler med min mat.

Min depression har gett mig en ätstörning. Inte så att jag svälter eller hetsäter utan att jag hoppar över mat. Och ibland för att orka så får jag stoppa i mig socker vilket är sååååå fel.
Min första läkare sa åt mig att jag inte får lyssna på kroppens hungersignaler eftersom jag inte har dem. Och det är sant. Jag känner ofta inte att jag är hungrig. Och ibland när jag äter så mår jag illa. Det kan komma när som helst. Mitt under en måltid eller när jag lagar mat. Det kan vara när jag äter saker jag älskar. Ibland kan tanken på Ben & Jerrys få mig att vilja spy. Äter jag godis så får jag ibland lägga undan det för att jag mår illa. En bit lax eller kyckling kan växa i munnen och jag måste spotta. Så det här med maten är ett problem.

Imorgon ska jag laga 3 eller 4 rätter som ska ätas och finnas så att jag bara behöver värma och inte tänka.Jag följer Viktväktarna och mest för att jag ska äta och inte för att gå ner även om det kommer bli en välkommen bieffekt.
Jag måste komma igång med löpningen ordentligt oxå för den är bra för min mentala hälsa plus att den kommer få mig att både äta bättre och gå ner.

Varför vill jag gå ner?

För att jag vill ha mina gamla kläder. Jag har ett par assnygga, rosa jeans som bara väntar på att få bli uppackade. Sen så mår knän och leder bättre av att springa med en lättare kropp.
Jag vill se ut som vanligt helt enkelt och slippa ha bröst på ryggen.

Let´s fuckin do this!

10 kg på 30 dagar....

Det var verkligen aslängesen jag skrev. 

Men idag är den en månad tills jag fyller år och en tanke slog mig. 

Tänk om jag skulle försöka gå ner 10 kg på en månad!!! Fatta coolt! 

Men så vet jag att detta är ett sånt projekt som kommer att misslyckas pga att jag sätter ett alldeles för högt mål som jag inte är frisk nog att klara. 

Så jag tänker att jag iaf ska klara av att gå ner 5 kg på en månad. Det är inte ouppnåeligt. 

Jag älskar ju utmaningar och att ha mål.

Klarar jag 5 kg kommer jag vara svin nöjd. Klarar jag 3 kg är det oxå bra och skulle jag klara 10 kg kommer jag svimma. 

Så idag börjar resan mot födelsedagen!!! 

Skitdag

Jag har tänkt vara sockerfri i 100 dagar. Igen. 

Men att vara deprimerad och utmana sig är fruktansvärt. Misslyckas man så är det miljoner ggr jobbigare än om man är frisk. 

Idag är en deppig dag. Jag känner mig misslyckad, oälskad, fet, lat, oduglig ja allt negativt man kan känna. 

Och då tänker jag samtidigt att jag lika bra kan lägga ner det här med att vara sockerfri. Inte för att jag vill äta en massa skit utan för att jag ändå kommer misslyckas. För att det är en sån jag är. Ett enda stort misslyckande.

Det är inte konstigt att män är otrogna. Vem vill bara vara med mig? 

Värdelösa, feta, tråkiga mig. 

Jag vet att jag kommer komma ur detta men just idag känns allt bara skit. Skulle ut och springa men så regnade det. Inte så mycket men jag valde att äta frulle och så springer jag senare. Men nu öser det ner. Skit. Idag är en skitdag. 

Sockerstopp och Helsingborg Marathon

Jag har börjat om så många ggr men tänker att så länge man inte ger upp så är det ok. 

Nu funderar jag på att för det första sluta med socker. Godis, glass, kakor. 

Sen så funderar jag tydligen på att springa Helsingborg Marathon. 

En vän ska springa och vill att jag springer med henne så jag har sagt att ökar på juni och juli och ser var kroppen är och hur den skulle klara av distansen så bestämmer jag mig i sluet av juli. 

Vilket betyder att jag ska öka på träningen som fan och ev inte äta godis. 

Sist klarade jag 6 veckor. Sen fick mamma en stroke. 

Jag kommer frossa i frukt och bär och kvarg för att klara det men allt är bättre än att se ut så här. 

Mitt motto och framtida tatuering är ju "Just do it" så varför inte efterleva det? 

Hetsätning

Igår så föll jag. Och det hårt. 

Jag åt dåligt och var sjuklingt trött. Plus att det var den tiden i månaden och då får jag ibland sötsug. 

Så igår skopade jag i mig två paket Ben & Jerrys. 

Det var inte som en vanlig hetsätning utan mer som att jag sket i att jag snart kommer platsa i Biggest Loser. 

Idag är jag mer medveten om var landet ligger så jag försöker äta mer frukt för då brukar sötsuget stilla sig. 

Ska ev köpa hem lite saker till fruktsallad till ikväll. 

Och så tror jag att jag behöver äta mer mat. Mer proteiner. 

Jag tänker inte se ut så här till jul. Så är det bara. Jag skäms. Jag hatar att min mage är så stor. Att jag har valkar i ryggen. Att mina lår knappt kommer förbi varandra när jag går. 

Det är verkligen dax att ta hand om detta innan det är för sent. 

Jag vet ju precis vad jag måste göra. Varför är det så svårt?

Jävla skit ångest!

Idag är det en ångestdag. 

Och jag vet ju varför. Jag vill så gärna gå ner i vikt och när jag blir så ivrig vill jag träna med än jag klarar av. Så jag sätter press på mig och när jag inte orkar utan blir för trött blir jag besviken och känner mig tjock och så tänker jag att jag får köra dubbla pass dagen efter och så orkar jag inte det och här ligger jag med en ångest som får mig att må illa. 

Jag måste lära mig att mitt bästa är bra nog. 

Idag var det tänkt att jag skulle ut och springa på morgonen. Jag har fortfarande inte gått ur sängen. 

Men egentligen så har jag ju hela dagen på mig. Den bästa träningen är ju den som blir av. 

Så nu försöker jag andas, slappna av och så får vi se hur denna dagen blir. 

Tja!

Jag har inte skrivit på väldans länge och det är pga att jag inte kännt att jag har något att skriva om. 

Men nu börjar det hända saker. 

Jag ser på min kropp att den blir mindre. Och då vägde jag mig och minus 5 kg minsann. Så. Jävla. Skönt!!! 

Efter mitt beslut att sluta äta sojaprodukter så känner jag knappt av min pollenallergi. Jag har inte använt nässpray på flera veckor, jag är piggare, gladare, går ner i vikt, har fått tillbaka min pms. Jag känner det lite som att jag är på väg ut ur en bubbla. 

Eller som att jag har haft lock för öronen och nu har det släppt. 

Jag har kommit igång bra med träningen. Det jag vill ska komma igång på riktigt är löpningen och gymmandet. För det är det jag behöver. 

Jag har ju inte gymmat på det sättet innan och tror att det kan vara nyckeln till min drömkropp. 

Precis som min PT har sagt hela tiden...

Ja Teimour du har rätt. 

Tur att han inte läser det här haha! 

Så idag tänkte jag springa en sväng och sen kräma ur benen. 

Jag längtar tills pengarna kommer så jag kan köpa en massa frukt och göra en fruktsallad. 

Jaja jag återkommer ikväll och rapporterar hur dagen gick. 

Over and out!

Planen grusades av matförgiftning

Planen var att jag denna veckan skulle lägga mer krut på maten. Planera, laga, frysa in. 

Istället åker både jag och sambon på en fruktansvärd matförgiftning som lamslår oss båda. 

Jag kunde börja äta lite igår efter nästan 2 dygn utan matlust. 

Nu måste jag ha koll så att jag inte blir hungrig för då mår jag skit. 

Sambon är det sämre med. Han är värre än mig stackarn. 

Idag hade jag en tanke om att kunna ta en långpromenad men vet inte om kroppen orkar. 

Så våra hundar med mest energi fick vara en stund i hundgården för att springa av sig. Jag kan inte bli arg på dem för att de är uttråkade. 

Så de har även fått ett gäng ben så de har något att göra. 

Har man tatt sig ann ett gäng liv så måste man ta hand om dem. Även om man blir sjuk. 

Jag har inte kunnat äta så mycket så det har inte blivit något räknande. Varken i sp eller kcal. 

Och det kommer jag nog inte göra idag heller. 

Men jag skriver upp vad jag stoppar i mig iaf så att jag vet hur dagarna ser ut. 

Lunchen idag blev fruktsallad och en keso annanas/passionsfrukt. Och det är typ det som kroppen vill ha just nu. Frukt och socker. 

Och det lär nog blir nästan samma sak till middag. Med havrepannkakor. 

Det är svårt att äta när magen bubblar och gör ont..