Det började nog när jag såg ett inlägg på FB där min mamma och mina systrar var taggade till en bild av min faster men inte jag..
Jag har redan svårt för detta med min far och nu kände jag bara för att skita i att försöka förlåta och gå vidare. Jag får ju inte vara med ändå!
Jag kände mig som när man blev vald till lag på gympan i skolan( vem faaaan kom på den dumma mobbing ideén????) och jag blev inte bara vald sist. De ville inte ens ha med mig i laget..
Sen så är typ alla ute men eftersom jag bara tränar och går och lägger mig i tid så är det ingen som hör av sig längre..
Så ALLA mina vänner är ute på kalaset och jag ligger hemma. Ensam. I soffan.
Varför blir bara jag fet av för mycket alkohol??
Varför måste jag kolla allt jag stoppar i mig och får jag i mig för mycket tränar jag bort det för att komma i balans och ÄNDÅ kommer jag aldrig i mål?
Jag vill faktiskt oxå sitta där bland alla andra och ha kul.. Jag vill oxå få en fråga om jag kommer ut senare, efter jobbet.. Men nepp..
Sen var jag på dejt i lördags. Han hörde av sig som fan dagarna innan och jag var lite rädd för att han förväntade sig lite för mycket av mig.
Vi sågs, vi pratade, vi vandrade och åkte hem för sig. Jag skulle jobba dagen efter och upp tidigt så det fick bli ensam hem och i säng.
Hur intressant var jag efter dejten? Inte nog för att han ville ses igen iaf. Eller ja, ham hörde knappt av sig så jag sa tack och hej för mig.
Det konstiga är att han gillade att vara med mig men ändå så hörde han inte av sig och när jag sa att han tydligen hade tappat intresset var det inte alls så.
Men om man är intresserad hör man väl av sig? Eller?
Jag fattar inte hur män tänker och efter två taskiga dejter så lägger jag nog det på hyllan ett tag.
Visst det är trist att leva som en nunna men what to do?
Sen så har mitt knä pajjat igen.. Inte alls bra..
Nu måste jag krama kudden och deppa lite. Så jag kan slippa det imorgon.
Ensam är stark! Heter det inte så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar