Dagens depp..

Idag har jag varit hos psykologen. Det var jobbigt och jag är helt slut.
Vi skulle prata om pappa och hur det har format mig och hur jag tänker kring allt det jag går igenom nu.
Men jag hade oroat mig så mycket för det att jag grät i duschen efter spinningen och i sängen när jag vaknade och när jag sprang till spinningen. Jag hade nerverna utanpå kroppen idag.
Så vi pratade och jag grät och så pratade vi och så grät jag lite mer och nu är jag helt slut.

Jag är så less på att vara ledsen och nere och trött och fet och gahhhhhhhh! Jag är så sjukt less bara!

Ok. Jag är ganska stark. Har en grym kondition. Jag är envis som fan. Men.. Det som pågår i min hjärna.. Jag är aldrig nöjd med något jag gör.
Vi kom fram emot att jag är en tävlingsmänniska. Att jag sprang varvet på 2.14 när jag skulle springa ett Marathon en vecka senare och tog det lugnt är inget jag är stolt över. Att jag en mara är jag nöjd över men tiden är pinsam och fruktansvärd.
Sen att det inte är många som springer så långt ens en gnn i livet och att jag tog mig i mål fast än mina ben var stela som pinnar och jag ville ge upp det är inget jag klappar mig på axeln för. Fastän jag borde. För jag är fan GRYM!
Egentligen,
Det sjuka är att jag måste ta en paus och gråta när jag skriver det. När jag skriver bokstäverna G.R.Y.M. Om mig.

Kalla mig fet. Säg att jag springer långsamt så tar jag det. Alla dar i veckan. Jag kan ta det.
Men jag kan inte, klarar inte av att få, ta emot beröm. Roosen säger varje dag att jag är så bra. Att jag inspirerar. Att jag är GRYM.
Vad svarar jag??
Nja..

Hon är såååå inspirerande som lagt om hela sitt liv. Gått ner 10 kg på ingen tid alls och älskar träning.
Min syster är grym. Hon har kommit igång med träningen. Har gått ner jättemycket och är så vacker.
Hon är bra.
Emma som oxå har kommit igång. Hon körde på som fan igår på både Grit Cardio och Strength. Såååå duktigt! Det är absolut inga lätta pass men hon tog sig igenom.

Jag då?
Jag har haft EN vilodag sen varvet.
Jag har kört skiten ur mig. Jobbiga, aaaaaasjobbiga pass men tycker jag att jag är bra?? Nepp.
Är jag bra för att jag äter? Nepp.
Kommer jag upp i mina kcal? Nästan aldrig.
Går jag ner i vikt?? Hell no!
Jag vet inte vad det är men mitt bästa är aldrig bra nog..
Jag är alltid för lat, för stor, för långsam, för ful. Listan kan göras galet lång.
Mitt bästa är aldrig bra nog.
Jag är fan inte ens bra på att dö.

När andra går ut och springer eller kör 4 pass i veckan tycker jag det är bra och hälsosamt och jag tycker de är bra som tränar.
När folk tar vilodagar blir jag avundsjuk för att jag inte kan ta det. Fast å andra sidan så vill jag ofta inte det.


Nu blev detta ett mycket mera deppigt inlägg än vad som var tänkt från början. Men så var det jobbigt hos psykologen och jag ville väl få ner tankarna innan de försvann.