Cosmos och jag..

Livet är bra konstigt..
Jag blev tillsammans och kär i han som inte ska nämnas vid namn för att han jag egentligen ville ha inte verkade vilja ha mig.
Efter en härlig helg i Stockholm så kändes allt så bra och jag visste precis vem och vad jag ville och skulle ha.
Så går tiden och när jag återigen tror att jag inte finns på hans radar så går jag vidare. Igen.
Jag är inte den som väntar hur länge som helst om jag inte får nån indikation på att det faktiskt är värt att vänta.
Jag har gjort det så många ggr och det är inte längre värt det..
Inte ens för han jag visste att jag skulle bli gammal med första ggn jag såg honom.

Han är så fin. Lång och stark och blå, fina, snälla ögon.
Långa armar som är gudomliga att somna i.
Han får mig att skratta. Han får mig att känna mig trygg med att vara jag. Jag behöver inte vara nåt jag inte är och han ljuger inte för mig.
Han är en så kär vän och han finns djupt i mitt hjärta.

Men så när jag blir uttråkad går jag ut på en dejtingsida och hittar en man som ger mig uppmärksamhet. Han är lång och vältränad och rolig och verkar intresserad.
Vi har mejlat och pratat i telefon och jääävlar vad jag har skrattat idag!

Så vad är det nu med Cosmos?
Jag är deprimerad, fet, har sömnproblem och har spräckt mina favvobyxor.
Sen ringer HAN min man och är så fantastisk och så rolig och vi är i våran bubbla i två timmar och jag får ont i magen för att jag skrattar så mycket.

Och så nästan direkt efter så ringer den andra och är nästan lika rolig han oxå..
Nu känner jag ju inte honom på de sättet men det var så lätt att prata med honom och vi hade så kul när vi pratade.

Så nu ligger jag i sängen, fet som en gris, deppig och fastän jag inte borde vara det, intresserad av två män.
Hoppas en av dem gillar sälkött..