Jag vill inte riktigt skriva när han är här och sen så vet jag inte om jag gillar att nån är närvarande när jag skriver.
Har aldrig gjort det förut så kanske får ge det en chans.
Efter måndagens mastodont träning har det bara blivit pump på tis, som för övrigt känns lite här och var idag och så idag spinning med Doris.
Hon är gaaaaalen men det var ett göttigt pass.
Imorgon är det träning, föreläsning och så kommer mannen hit.
Gahhhhh vad han sätter griller i huvudet på mig! Kommer inte kunna somna ordentligt..
Men det är skönt att vi är så lika att det inte kommer bli en massa onyttigheter och vin och ingen träning och så.
Bara en massa träning och en smal och stark kropp när sommaren kommer.
Han är ju redan så vältränad att jag ser ut som en strandad valross bredvid honom..
De muskler jag har känner man bara genom lagren av fett. Haha!
Så ja eftersom han dietar är det ju bara för mig att haka på. Inte samma som han för då kommer det växa ut en näbb och fjädrar på mig men Isodietens nya bok ska hamna i mina händer och sen är det raka vägen in i mål.
Något som är konstigt är vilket vanedjur vi människor är..
Jag vet precis hur jag ska hantera motgångar men inte alls hur jag gör när det går bra. Eller känns bra. Jag kan inte ta komplimanger eller presenter men älskar att ge saker till andra. Och jag kan ta kritik. Eller jag hanterar det bättre än motsatsen.
Jag vet hur jag tar ett ledset hjärta men inte hur jag ska hantera mitt glada, kära hjärta.
Ibland händer saker och det känns som att det är för bra för att vara sant och så får man redan på nåt som spricker bubblan och det som var för bra för att vara sant vad just det... Alldeles för bra för mig.
Jag vågar inte riktigt tro på att den här bubblan är på riktigt än. Jag tror inte riktigt på att han vill ha mig för det är för bra.
Kyssarna.. Kramarna... Musklerna... Att vi tittar på varandra och bara ler, båda två..
Att vi tar på varandra hela tiden..
Jag har inte känt så här på sjukt länge och jag trodde inte jag skulle göra det någonsin igen.
Jag vill lyssna på Michael Bolton och en massa kärlekstrams.
Jag vill bara släppa alla spärrar och köra på.
Men jag kan inte riktigt. Det finns inga varningssignaler. Inga dåliga magkänslor. Han har inte gett mig nåt att tvivla på men ändå så vågar jag inte..
Jag vet hur jag fungerar och det är nu jag kommer se hur mycket han tar innan jag har skrämt iväg honom.
Att jag har psykiska problem ibland funkade inte. Det brukar annars vara det säkra kortet.
Så vad kommer jag slänga ur mig härnäst för att få honom att lägga benen på ryggen och springa?
Har jag tur är han mannen i mitt liv och man nog att bara hålla mig när jag får panik och blir rädd.
Eller räddare.. För jag är redan livrädd..
"Kryp närmare nu, det är kallt ute
Jag vill känna dig, tätt emot mig
jag ser snöflingor faller, över taken o husen
o jag tackar Gud att jag har dig
Alla år då jag va, jag väntade på min chans
hoppades o bad, att ödet en dag
Skulle sända dig till mig
(Å) åå det måste va en dröm
trodde aldrig att vi skulle hamna här
som nånting från en annan värld
(Å) åå det måste va en dröm,
jag hade slutat hoppats för länge länge sen
o om det e en dröm så vill jag aldrig vakna upp igen
det är lustigt att tänka, på allt jag hittade på för att få din uppmärksamhet
små tillfälligheter, ett möte på en buss
,jag ville bara att du skulle se
o jag kan knappt tro att det är sant
o jag går här som i trance
låt det aldrig nånsin tar slut
(Å) åå det måste va en dröm
Trodde aldrig att vi skulle hamna här
som nånting från en annan värld
(Å) åå det måste va en dröm,
jag hade slutat hoppats för länge länge sen
o om det e en dröm så vill jag aldrig vakna upp igen
du håller mitt hjärta i dina händer
det känns som jag har kommit hem
detta som växer mellan oss nu, är det bästa som har hänt"
Kommer ni ihåg den?
Den ringer i mitt huvud och jag blir ömsom lycklig, ömsom ledsen för tänk om det är en dröm?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar