Detta är jag. Min historia.

Hej!
Jag vet inte hur många det är som kan min historia. Den som jag upplever. Inte som mina systrar har.
När jag var liten så drack min far. Under Tiden jag växte upp så har jag fattat att han var periodare.
Vi var där när han var nykter och under de perioder vi inte kunde vara där skaffade mamma en extrafamilj.
De var allt utom snälla mot oss och nu när jag berättat för min psykolog om dem så tror jag att de var värre än jag insett.
Inget av detta är utrett och det är antagligen därför jag får mina depressioner.
Pappa flyttade när jag gick i fyran och dog tre år senare. Under de åren hörde han knappt av sig och jag mådde nog mer psykiskt dåligt av det än jag vetat om. Det var mycket tårar och på klassfesterna grät jag varje ggn. Jag har heller aldrig fattat varför jag varit så ledsen när jag var yngre och var ute och festade men nu börjar pusselbitarna falla på plats.
Jag fattar oxå varför jag ger mig omöjliga mål, varför jag inte tycker att jag duger, varför jag aldrig lär mig älska mig, varför jag aldrig är nöjd.

Om min pappa inte älskade mig så pass mycket att det var värt att stanna i Sverige, varför ska då jag?
Om min pappa inte älskade mig så pass mycket att han hellre la pengar på sprit och cigg än på telefonsamtal och brev till mig, varför skulle jag då behandla mig bra? Så som att faktiskt berömma mig när jag klarat ett mål istället för att tycka att jag gjorde det dåligt och gå vidare.
Min far var tydligen inte nöjd med mig. Så varför i helvetet skulle jag vara det??

Hade jag varit värd att älska hade han stannat. Han hade velat ha mig hade han stannat. Varför får inte jag skära mig i armarna när han inte ens kunde stanna?
Om han ändå inte ville ha mig varför ska jag då fortsätta leva??

Det är detta som maler och maler i mitt huvud och har nog gjort sen han åkte. Eftersom jag är så övertygad om att jag inte var värd att stanna för så ser jag inte hur någon annan ska kunna älska mig.
Där ligger min sorg. Där ligger min övervikt. Där ligger det som gör att jag väljer fel män om och om och om igen. Män som är elaka. Som missbrukar. Som faktiskt aldrig kommer sätta mig först.

När jag har rett ut detta det är då jag kommer hitta mig. Under all sorg och under all bråte. Där någonstans ligger jag.
Pappa dog som sagt när jag var 14 så några svar kommer jag aldrig kunna få.
Men jag kan försöka hitta nån glädje i hans minne.
Och sen slippa bära denna sorg som följt mig i såååå många år..
Detta är jag. Och detta är anledningarna till att jag har svårt att nå mina mål.
Kanske blir det lättare nu när jag skrivit ner dem, nu är det inte lika skrämmande..