Svammel...

Klockan är 6 på morgonen och jag har väl sovit klart.
Igår hade en av mina vänner avskedsfest men jag valde att inte gå.
Eftersom jag har en panikångest som kan slå till precis när som så  kändes det bäst att stanna hemma.
Vill inte vara i Gamlestan och känna att jag inte kommer därifrån. Jo jag vet att jag gör det och att jag inte dör men jag ville inte utsätta mig för det bara..

Hur kommer det sig att vissa människor alltid har rätt? Eller tror sig ha rätt.
Det spelar ingen roll vad man säger eller gör för de vrider och vänder och oftast lyssnar de inte utan har bara rätt.
Jag hade en väninna som var sån och mammas ex är sån och en person som precis försvunnit ur mitt liv är sån.
Jag orkar oftast inte diskutera med dem utan låter dem "vinna" eller lämnar diskussionen men det roliga är att de alltid tror att man kommer överens.
När man egentligen bara skakar på huvudet och vet att det bara tar energi att försöka få dem att förstå vad man menar. Det måste vara skönt att aldrig ha fel och vara så bäst.
Men om man alltid har rätt då lär man sig ju ingenting!

Jag vet att jag hade fel när jag inte väntade. När jag bara hoppade från känsla till man och blev en erfarenhet rikare. (En jag hade kunnat vara utan)
Jag skulle lyssnat på magen och kämpat lite mer men så är jag ju sån att om nån inte vill eller jag tror att han inte vill så vägrar jag kräla och be utan struntar i det och går vidare.
Visst så krälade jag för Cotten men han gav mig ett bete att jobba för. Han sa inte att han inte var kär eller inte älskade mig utan han gav mig en lina att hålla fast vid så att jag trodde och hoppades att han inte skulle lämna mig. För just då så var jag livrädd att han skulle lämna och jag skulle bli ensam igen.
Nu. Med facit i hand. Så är jag glad. Vem hade kunnat tro att jag skulle hitta samma person som mamma varit med i 25 år?
Som vi försökt bli av med!
Hmm egentligen skulle jag ju kunna skylla detta på han i Stockholm.. Hade han bara öppnat munnen och sagt nåt så hade jag sluppit allt detta.
Och ja nu kan man ju undra vilken i Stockholm när jag har en förmåga att bara träffa män där haha!
Jag tänker på den långa, snygga, trevliga, fina..
Jag vet att förutsättningarna kanske inte är de bästa men hinder är till för att överkomma.
Varför ha det för lätt i livet? Och sen så finns det ju dem som bara ser till det negativa och inte till möjligheterna..
Jag ser att jag måste sova lite..
Over and out!