Insomnia och ångest..

Lördags morgon började med ett hårt spinningpass a la Doris.
Planen var från början att åka till Nordic Wellnes och köra spinning till förmån för Barncancerfonden men eftersom jag knappt sov nåt inatt och har sjukt mycket ångest så valde jag Sats Kompassen och människor jag känner igen.
Jag har väl sovit högst 3 timmar sammanhängande och sen vaknat en ggn i timmen.
Ångesten växer som en svulst i kroppen och vill inte släppa taget idag. Just nu så är jag glad att jag tog beslutet att uppsöka en ny läkare och inte jobba på måndag.
Hur skulle jag palla det??
Ingen sömn och dessutom andningsproblem pga ångesten. Inte alls bra.

Nu är tanken att jag ska komma ut och springa av mig lite av stresskänslan jag har för att se om jag känner mig bättre och lugnare.
Är trött som fan men somnar inte vilket stressar upp mig ännu mer.
Detta är inte alls en bra dag.
Och då ska jag bara hänga med Helena och Emma. Två av mina favoriter i livet! Det borde göra mig lugn och harmonisk och avslappnad men inget verkar funka.
Nu hade jag önskat att jag hade fått något lugnande.. Och inte theralen som man blir som bakis på.

Jag vet att jag inte ska pressa mig och tvinga mig till saker men jag måste nog ändå börja tvinga mig till att äta ett riktigt mål mat om dagen.
Hoppas på att kroppen får i sig lite mer rätt saker och att ångesten släpper.
Igår var en sån bra dag, med psykologen och så och idag är det 10 steg tillbaka.
Hade det inte varit för Helena hade jag inte ens kommit iväg och spinnat.

Jag längtar tillbaka till förra lördagen.. 
Men jag är glad att har sånt bra stöd. Och det kommer lite från alla håll och kanter faktiskt. Personer jag inte pratar med så ofta erbjuder sina hem till mig om det är så att jag vill komma bort ett tag. Och människor jag knappt känner hör av sig och frågar hur jag mår och vill träffas.
Så att min fd pojkvän drog när det blev jobbig gör inget. I vanliga fall hade det krossat mig men Cie var där och höll upp mig så jag inte hann falla. Och Stefan var där och fick mig att känna mig normal och rolig. Och Helena och Emma är så knäppa att man glömmer tänka på saker som faktiskt inte förtjänar min energi.
För det är ju så, vill man inte ha mig när jag mår dåligt förtjänar man mig inte när jag mår bra.
Och det är ganska många som försvunnit denna perioden..
Eller så är de bara rädda. Det viktiga är att jag vet vilka som är mina på riktigt. Vilka jag kan lita på och räkna med.
Och jag blev förvånad faktiskt..
Jaja nu är det slut på svamlet. Over and out!