Jag och min depression..

Idag var en sån där dag när jag saknade C.
Eller känslan av att vara med nån som jag trodde ville vara med mig.
Jag saknar att vara kär. Att ligga och kramas och skratta.
Lyssnade på lite låtar idag som påminde mig om "våran" tid.
Och det stack till i hjärtat..
Jag trodde ju faktiskt att det skulle vara han och jag. Länge.
Men när han lämnade när jag blev sjuk då visste jag.

Jag är väldans bra på att gå vidare. När jag hade skrivit ett mejl till Stefan och förklarade mina känslor och han aldrig svarade på det så var jag helt säker på att han var totalt ointresserad så jag glömde och gick vidare. Ingen idé att tråna efter nån som inte vill ha mig.
Och när C nu för jag vet inte vilken gång i ordningen ifrågasatte oss och ville ut så visste jag nog att det inte skulle funka. Och kommer aldrig att funka. Ska han dra få fort jag blir deppig?

Det och att jag inte kan vara bland mycket folk är det som är baksidan.
Men alla som bryr sig.. Jag blir så varm i hjärtat..
Jag får mejl från människor jag knappt känner. Och vissa som jag bara hälsar på på gymmet eller på krogen bryr sig. På riktigt. Och så finns det en som kommit tillbaka i mitt liv som jag saknat.
Han är stor och stark och snygg och trevlig och gillar samma film som mig och vi har kul ihop.
Och nu låter det som en kärleksförklaring men det är det inte.
Han gör mig varm i hjärtat och i magen men jag är gladast att vi är vänner igen. Och att vi pratar.
Vi kan prata i timmar och så ska vi gå och sova och så pratar vi i några timmar till. Om precis allt.
Jag kan somna med näsan i hans armhåla och det luktar bara gott, Haha! Ja det låter asäckligt men det är sant. Han luktar fan aldrig illa.

Sen är ju en annan favorit när jag och Emma parkerar i soffan hos henne och bara degar.
Hon somnar och jag smyger hem.
Eller hänga med Edman en hel kväll med träning, fika och film.
Eller messet man kan få från sin bästa lillasyster där det står att hon älskar mig..
Inget ont som inte för nåt gott med sig och visst, jag är singel men hellre singel och på väg upp än i ett förhållande och känna sig liten och fel och nertryckt i skorna.

Idag hade jag en sån där dag då jag kånde mig ensam och jag kände i kroppen att depressionen är kvar. Men jag accepterade det och köpte mitt godis och åkte hem.
Jag är inte frisk än. Det är bara att acceptera..