Lördag. Äntligen!

Då så.
Väskan är packad. Jag ska åka och träna och faaaaaaan vilken ångest jag har!!!
Det bär ju av till Stockholm idag. Först hänga med Han och sen med mina älsklingar.
Men det är ju Han som är den jobbiga biten.
Kommer inte tro på att vi ska ses förän vi gör det.
Har alldeles för många dåliga minnen av sånt här och konstigt nog så förväntar jag mig att han ska ställa in.
Det är till större förvåning om vi ses är om vi inte gör det.
Det är väl lite så att jag inte riktigt tror på att han vill träffa mig..
Johan kunde ju inte ens ringa och ställa in en middag när vi var i samma stad. Och sen blev han förvånad över att jag blev sur!
Jag vet inte men om man ska ses 19 för att gå ut och äta middag och nån kommer hem 23 och har då ringt en halvtimme innan och fröken har druckit vin, ja då blir man förbannad.
Så att Han nu faktiskt inte ställer in..
Jag litar inte på det så jag ska inte ropa hej än.

Är det inte sjukt att jag har så svårt att lita på människor att jag inte ens tror på en man som tar mig till Stockholm?
När jag skulle följa med Jörgen och spinna väntade jag även där på att han skulle ringa och ställa in.
Det är samma som att så fort jobbet ringer tror jag att jag gjort nåt fel.

Det är sååå mycket lättare att vara ensam och bara bry sig om sig själv. Ingen ångest. Ingen oro. Inget som kan göra ont.
Men att ha det där pirret i magen, när allt klaffar..
Det är GRYMT!
Vägen dit ifrågasätter jag just nu för det är jobbigt att vara så orolig.
Men va fan.

Just do it!