Kärlek..

Något som jag tänkt på idag som kommit tillbaka under dagen är hur lätt det är att säga till någon att man inte gillar den. Eller rent av hatar den.
Men att säga att man gillar någon det är såååå mycket svårare..
Jag gillar någon väldans mycket men det är så svårt för tänk om personen inte alls tycker så om mig!
Ibland kan man bli så där vänkär och då är det oxå jobbigt för man är ju inte "kär" i personen på de vanliga sättet man bara älskar att umgås med den eller dem.
I somras blev jag vänkär. I mina bögar i Stockholm. Och om lite mer än en vecka så får jag äntligen träffa dem.
Jag är nog lite vänkär i Andréas oxå.
Älskar att hitta på saker med honom.
Har så många fler jag älskar att umgås med men alla har så olika liv att man inte hinner.
Jag jobbar ju obekväma tider och många runt mig oxå..

Men så finns det ju HAN. Som får mitt hjärta att slå lite hårdare och magen att pirra och munnen att le. Han som jag blir orolig att jag misstolkat när han är tyst för länge. Han som jag inte vill falla för för att resa sig om fallet blir hårt är jobbigt och det gör ont..
Men att falla om det är i de rosa molnet av lyckorus det är så galet gött. Så underbart och så längesen jag gjorde att jag nästan inte vet hur det ska kännas.
Jag är singel men jag tror faktiskt inte mitt hjärta är det.
När vi pratar och han skrattar.. Det är det vackraste som finns.
När han ringer och är lite sur och bitter. Det är det charmigaste som finns.
Jag vet att jag inte borde posta detta utifall han kanske läser det.. Men va fan, jag tycker ju bara om honom..