Jag är fan värd det!

Jag tror jag vet varför jag är så opepp! Förutom den jävla ägglossningen..
Jag har någonstans i mitt huvud kommit fram till att jag KAN nå mitt mål. Det är inom räckhåll men jag, JAG tillåter inte mig själv att komma dit. Jag är inte VÄRD det.
Har skrivit om det tidigare om hur Oprah, av alla människor, fick mig att fatta att jag tycker inte att jag förtjänar att nå mitt mål. Jag tycker inte jag förtjänar den starka, vackra kropp jag drömmer om. Jag tycker inte att jag förtjänar att bli kär. Att träffa mannen som gör mig lycklig och då gör jag det inte.Tankens kraft är stark. Och nu när jag är ganska bra på väg åt rätt håll så sätter huvudet stopp och jag vill inte. Jag vill inte träna. Inte äta rätt. Inte träffa människor.
Och varför vill jag inte träffa människor då? Jo för att de ska inte få se mitt misslyckande.

Det är många som säger att "så mycket som du tränar borde du vara en sticka". Men nej.. Jag har behandlat min kropp så illa. Jag har svultit mig och jag har kräkts och jag har gjort andra saker jag inte ens kan skriva.
Så min stackars kropp vill inte, vågar nog inte riktigt släppa ifrån sig det jag vill för den vet inte om jag är på väg till det dumma stället igen.

Jag har en vän som är stark, modig och får mig att vilja vara som han. Du vet vem du är.
Han tar för sig och låter inget stå i vägen. Jag pressar mig men sen så istället för att vara nöjd och klappa mig på axeln så är jag inte nöjd. Springer jag så springer jag för sakta.. Eller för kort.. Eller båda. Spinnar jag så förbränner jag inte tillräckligt. Eller ligger tillräckligt högt i puls. Pumpar jag så även om jag lägger på och klarar det så har jag latat mig för jag kan ju lägga på mer.
Dansar jag utan att springa innan så har jag ju verkligen latat mig för att dansa är inte träning. Det är nöje.
Och tränar jag bara en timme, ja då kunde jag ju lika bra stanna hemma, för en timme är ju bara lata som gör.. Eller lata Linnéa..

Så fungerar min sjuka hjärna.
Men jag ska försöka ändra det. Låta en timme träning räcka. Vara nöjd med det för det är bra. Det räcker. Kroppen pallar inte hur mycket som helst.
Jag ska bli mer som J. Vara stolt, stark och stor.
Våga ta för mig och våga inse att jag duger precis som jag är.. För det är ingen annan som sätter press på mig förutom jag. Och kraven jag har är för höga. Kraven jag har är dömda att inte nås. Kraven jag har ska vi slänga i soptunnan!
Tack Robine för att du fick mig att tänka till.