En lång natt..

God morgon..

Ligger i sängen och borde sova lite mer. Mannen i mitt liv, Dobby fick antagligen i sig nåt olämpligt igår och kräktes upp precis allt han kunde inatt. Det var såååå synd om honom och mitt mamma hjärta blödde så för honom. 

Han gnydde och ville ut och väl ute så kräktes han lite mer och la sig sen raklång på det kalla gräset. Hade jag kunnat hade jag tatt över den smärtan från honom. 

Inte ens vatten fick han behålla så jag höll mig vaken tills han hade somnat och då var klockan fem. 

Det är så hemskt att se att så fort han gjort nåt som han inte får eller som inatt när han ja, kastade upp, något han inte kan rå för, så väntade han sig bannor av mig. Öronen vek sig och han tittade på mig som att jag skulle slå honom. Stackars liten. Vad har den lilla fått vara med om??

Han fick några lugnande ord och massa klappar och kärlek och tillsist så slutade han gny och somnade. 

Jag vaknar och hela jag vill ut och springa. Att jag måste vara stilla i fyra dagar till kommer ta död på mig. 

Visst det är supermysigt att promenera med Dobby men han gillar ju att springa och jag älskar det. 

Och så är ju tålamod inte min starka sida..

Nu ska jag försöka sova lite mer.