Ont det gör ont det gör ont..

Det är konstigt vad elaka människors åsikter och synpunkter fastnar men vad de bra människornas bara glider av. Som att hälla vatten på en gås..
Jag vet ju att Stefan tex gillar att hänga med mig. För att jag är jag.
Men nu, när jag är nere i denna självförtroende svackan så hör jag bara Cottens kritik och jag piskar mig för att jag inte bryr mig mer eller hör av mig eller räcker till.
Jag hatar att vara självisk och bara bry mig om mig. Jag hatar ordet MIG.
Och JAG.
Jag hatar att känna mig så här. Ledsen och otillräcklig och i vägen.
Jag vet att de jag älskar vet att jag bryr mig men eftersom det inte dög till EN enda person som nu är obetydlig så har jag ångest och gråter för att jag är rädd att det inte räcker.
Eller för att jag inte räcker..
Att om jag fortsätter så här så blir jag helt ensam.
Jag vet att jag gör fel som går över detta om och om och om igen i huvudet.
Men allt han sa har etsat sig fast och gör så ont.
Hur kan någon som sa sig älska mig behandla mig så?
Speciellt när han vet att jag har en depression och har varit suicidal.
Ville han att jag skulle försöka igen?

Människor gör ont. Just nu gör alla ont för jag känner mig som en börda för alla. De jag älskar är de som är värst. De är de som förtjänar det bästa och får mig.
Det hade varit bäst om jag fick åka bort ett halvår och bli bra.
Bli jag. Den som alla gillar och älskar.
Inte den som gråter och får panik och bara tänker på sig själv..
Min terapeut sa att jag måste tänka på mig och höja mig men det är ju det jag är sämst på.
Jag vill bara lägga mig ner och sova.. Länge.. Så blir allt bra sen..


Idag är ingen bra dag. Alls.