Jag var hos psykologen idag och vi pratade och jag kom fram till att jag är värre än jag trodde.
Eller jag har nog varit så deppig att jag inte tänkt på hur jag MÅR. Innerst inne. På riktigt.
Och sanningen är ju att jag är trött och less och jag vill egentligen inte.
Jag vet att detta beror på sjukdomen och att jag måste ha tålamod men när det ska gå bättre och framåt så blir jag så här..
Jag tänker väldans mycket och att tänka är en sak men att uttala det jag tänkt på så länge. Att berätta vad man tycker och tänker om sig själv. Hur lite jag egentligen tycker om mig..
Man brukar säga att som man vill bli behandlad ska man behandla andra men för mig är det tvärt om.
Om jag bara kunde ge en bråkdel till mig själv så skulle jag nog må bättre.
Hade det inte varit för mina hjärtan. Att de funnits här och velat träffa mig och kommit på saker att göra då hade jag nog inte levat idag..
För det är de som är mina andetag just nu. Det är de som gör så att mitt hjärta vill slå.
Jag är så pass nere att jag inte kan se mina bra sidor.
I mitt huvud är jag bara ett orosmoment. En tyngd. Ett kors mina vänner måste bära.
Men eftersom de är så underbara så måste ju jag vara ganska underbar oxå eftersom de finns här för mig..
Men idag är ingen bra dag. Idag är en sån dag då jag inte vill. Då jag inte orkar försöka.
Jag ska ta mig igenom den. Och jag kommer vakna imorgon och förhoppningsvis må bättre.
Men det är aldrig bra när man önskar att man stod i vägen för den skenande bussen igår..
Jag vill inte ta livet av mig, jag vill bara inte leva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar