Det skulle inte förvåna mig om det var min storasyster Vickan som en ggn i tiden fick både mig och lillasyster att lyssna på henne. Och på den tiden hade oxå Vickan samma frisyr som Whitney men det pratar vi inte högt om.
Jag brukar inte gråta när kändisar dör och det har jag inte heller gjort denna ggn men det känns konstigt. Innuti. Det känns tomt i hjärtat.
Hon kommer inte att stå på scen mer. Hon kommer inte att sjunga för oss mer.
Men samtidigt så tror jag hennes själ behöver få frid. Media skrattar åt henne och människor njuter av att hon inte klarar hålla sig ren. Alla gör vi misstag. Rika som fattiga. Kända som vanliga. Stora som små. Det vi vanliga har är att inte en hel värld är där och ser och förlöjligar oss.
Visst, blir man känd så är ju det priset man får betala. Men ändå. Är vi inte bättre än så?
Måste vi leva på andras misslyckanden för att må bra?
Jag älskade Whitney och kommer alltid att göra det. Jag blev besviken när det kom fram att hon knarkade men inte så förvånad.
Men man måste få göra misstag. Även om men heter Whitney Huston..
Det hon gjorde för mig och många på 80 och 90 talet med si musik är värt såååå mycket. Den glädjen. Den lyckan hon skänkte. Färgerna på kläderna. Frisyrerna. Dansen. "He's my bodyguard!!!"
Det kommer att ta ett tag att fatta att en av mina första och största idoler inte finns mer..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar