Leta i den här bloggen

söndag 23 oktober 2011

Tankens kraft..

Jag har undrat lite var min motivation har tagit vägen och varför jag inte kör på som förut. Så kollar jag på sista avsnittet av Oprah och inser vad mitt problem är.
Jag anser mig inte vara VÄRDIG. Inte värdig att gå ner och må bra. Inte värdig en man som älskar mig. Inte värdig att springa fortare. Inte värdig en kropp att vara stolt över.

Och när jag tänker på det så stämmer det. När jag fått kroppen jag drömmer om, som jag kommer älska då måste jag älska mig. Och hur hårt det än låter så är det de som är jobbigt. Att tycka om mig.

Sen kollade jag på Biggest kommer inte ihåg vilken säsong det var men tror det är 3, där är det en kvinna som klarat av att gå ner sviiin mycket hemma och kommer till tävlingen. Men hon ser bara den feta tjejen. Hon ser bara det negativa och inte hur mycket hon gjort. Inte sina framgångar och det är ju lite det som är nyckeln. Att ge sig själv beröm för det hårda jobbet man gör. Hade någon pratat med någon av mina vänner så som jag pratar med mig hade dem fått stryk. INGEN är så taskig mot mina vänner. Men att jag är det mot mig. Det är heeelt ok.

Så från och med nu ska jag försöka vara snällare mot mig. Jag ska se mig i spegeln och försöka gilla det jag ser. Jag vet att andra gör det. Och jag har sett folks blickar när det frågar varför jag tränar så mycket och jag svarar att när man är stor som jag så måste man annars blir jag fet. De blickarna är de som får mig att fatta att jag faktiskt inte är den jätte min hjärna säger att jag är.

Så veckans 2 do är: Var snäll mot dig... Du duger precis som du är.

Sen ska jag ju ha lite andra mål men de kommer i ett annat inlägg. Ville bara skriva av mig hur tankarna har gått det senaste dagarna.
Det är svårt, svårare än man tror att faktiskt gilla sig själv.. Speciellt när man hatat det så länge..

Jag har känt på min magen såååå många år, sen jag var kanske 9,10,11 och hatat den. Jag har kollat på andra och undrat varför jag blev fet, fick en pappa som söp och ja ett fult yttre. Nu kollar jag på andra och hatar mina hängiga bröst. Min mage som aldrig krymper. Mina lår som aldrig blir mindre. Min rygg som är full av fett. Jag måste sluta. Jag måste vara nöjd. Någon ggn. Det finns folk som har det sååå mycket värre.
Och det enda jag tänker när jag skriver det är att: de har iaf inte min kropp.. Heeelt sjukt.

Nu ska jag ta mig ut och springa. Det rensar tankarna ganska bra..
Ha en skön söndag!! Kramar i massor!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar